Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan


Margareta Lilja-Svensson 2017-04-03

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Mariannes tre frågor till Sara, som just avslutat den femte och sista delen av sin svit om Järnbanan, Didrik, Anna-Stava och det övriga Lillvattnet i Västerbotten

1) Vad tror du själv att dina böcker handlar om?
- Om lifsvilja - från de ofödda barnens tid och in i gräset - en lust att leva. En lust som är mera bitter än söt. Älskande kämpar för att "få" den utvalda - men att bli lycklig är det aldrig tal om.
Jag har förvånats över läsarbrev som tagit parti än för Didrik och än för Anna- Stava. Han är en frisk och rolig skit - varför ska han behöva dras med det helgonet Anna-Stava! har någon skrivit. Andra har sett Didrik som en simpel bedragare och Anna-Stava som en "lurad kvinna" som hade förtjänat en bättre äkta man!

För mig handlar det inte om hur detta äktenskap skulle kunna vara lyckligt eller inte. Som man och kvinna och livslång gåta är de prisgivna åt varandra. Lycklig är i denna tids och trakts ordförråd något man blir som död... förhoppningsvis? Att leva är bara kamp, förvåning, förtvivlan, ett skämt och mirakel.

Didrik och Anna-Stava är inte bara motparter i kärlek. Deras liv handlar om så mycket annat. Didrik är i viss mån en folksagans gosse som skulle uppsöka kungen för att framlägga ett bekymmer hemifrån byn. Didrik tänker i begrepp som ära/skam.

Anna-Stava däremot är upptagen av existensen på ett primitivare sätt. Födans pris är ständigt närvarande för henne. Där Didrik alltid känner sig oskyldig där är Anna-Stava i all sin mildhet ett vredens barn, " med synd född jämväl sedan..."

2) Tror du att den här miljön berör folk som aldrig varit i Norrland?
- De flesta och bästa läsarbreven får jag från norrlänningar som rekryterats till södra Sveriges industrier. De återser sitt ursprung, känner igen något nästan glömt.

A andra sidan är ju tvångsrekryteringen till städerna något som hänt och som pågår över stora delar av världen. Överallt frågas det "hur var det i min födelsebygd medan den befolkades? innan den blev en avfolkningsbygd?

Om min krönika från Västerbottens inland kännas träffande för dalkullor och hallänningar som flyttat till Australien eller Stockholm så är det naturligtvis roligt.

Om den å andra sidan kallas "hembygdsroman av begränsad räckvidd" behöver den därför inte vara värdelös. Nornan är en synnerligen lokalt rotad växt, av värde ehuru sällsynt och svårtillgänglig. Det finns botanister som med glädje tar sig genom snårskog och kråkris för den enda nornans skull...

( jag tvekar om denna bild bör få kvarstå då den är tämligen anspråksfull... Anna-Stava fäller ögonlocken och rodnar på mina vägnar - medan Didrik säger Låt stå! Vi hava ock en orkidé i dessa träskmarker!)

3) Tror du att Språket i de här romanerna stöter bort många läsare?
Sara: Oh ja ! Men det beror inte så mycket på dialekten, den är sparsamt förekommande numer och har ordlista. Motståndet beror av att press och massmedia i raskt tempo håller på att lägga ned svenska språket. Det mesta som skrivs ser ut som dåliga översättningar av engelskt material. När en gymnasist måste fråga vad ett ur-svenskt ord som förmoda betyder då måste ju den mesta svenska skönlitteraturen te sig svår, ja frånstötande.

 andra sidan: många människor bryr sig inte om ordens värld. De talar och svarar med andra känselspröt - med dans, gester, blickar, dofter, färger, musik - de har inte krossat bokstävlarna därför att de aldrig väntat sig något av dem.

Men för oss som är besatta av språket, där gäller det inte bara raka besked, påståenden, åthutningar

där är själva språket en del av handlingen, i bästa fall "mer spännande" än frågan " fick dom varann?"

Men naturligtvis kan man aldrig inbilla sig att den text man gjort ska tilltala alla. De flesta befinner sig i en annan skog - och gör rätt i att vägra läsa om någon säger åt dem "detta är en bok som du måste läsa!" Vägra - åtminstone tills du kunnat göra tremenings-provet!

4) Vad innebär det
- Det tillgår så att man slår upp en bok varsomhelst på tre ställen och läser den mening som kommer för ögonen. Om ingen av dem förvånar en det minsta behöver man inte den texten. Om två av de tre meningarna får en att le eller våndas kan man ströva vidare.

Om det står något i en bok som man inte visste förut men gärna vill nosa på ska man kunna läsa den från sista sidan och baklänges till mitten och därefter om den är hemskt bra  en och annan sida i den första halvan.
- En bra bok är inte en läxa utan ett strövområde.


Tipsa en vän     Skriv ut



Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Läs mer
Svenska Klassiker

Sven Edvin Salje

<div class=\

”Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar. Här lyckades han göra sig kvitt en del oroliga tankar. De måste vara lyckliga människor, de som bor här…”


Så tänkte huvudpersonen Torvid i Sven Edvin Saljes bok Du tysta källa. Den bygger...

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till...

Läs mer
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag...

Läs mer
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna...

Läs mer

Fritt fram för ordlek?

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina