Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


Jan Bruér 2016-10-26

Bild: Knäppupps arkiv

 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till Östermalmsgatans Fats Waller!

Sen visa' jag min mästarklass,

en ball synkop i vänster tass,

och tyckte därvid att det uppstod jazz.

 

I plugget där man snärjer barn

med idrottens förförargarn

blev jag i stället fångat av ett bass.

Vi satte rubbet på ett kort,

spelte högt och hårt och fort,

och tyckte därvid att det uppstod jazz.

---

(Vers 2 och 3, av 4, ur Povel Ramels  nya text till den gamla standardlåten I can't believe that you're in love with me komponerad av Jimmy McHugh)

 

Hade Povel ett olyckligt kärleksförhållande till jazz? Han påpekade då och då att han aldrig betraktat sig som jazzartist, han tyckte att hans pianosolon var lite väl enkla i förhållande till flera av våra främsta jazzmusikanter. Men det var många i publiken som betraktade honom som en av landets svängigaste pianister. Och var går gränsen mellan jazz och inte jazz?! Povels ödmjuka attityd visade att han högaktade jazzmusiker.

   Hans förhållande till jazz var inte olyckligt - kärleken var besvarad!

   För ett mindre antal år sedan var han, ovanligt nog, en av huvudartisterna på Ålands jazzfestival - med en så positiv publikrespons att han själv blev förvånad och glatt överraskad. Därefter dök han under sina sista år upp på det ena jazzevenemanget efter det andra, Skansens Blue Monday-jazz, Sandviken Big Bang osv.

   Det var en självklarhet att en stor del av jazzpubliken uppskattade hans sätt att leka med melodier, rytmer och ord.

   Fats Waller var alltså en av barndomsidolerna, det märktes ofta i Povels sätt att sjunga och spela piano. Många av hans låtar hade direkt jazzkaraktär, ibland något skruvat pastischartat, eller till och med parodiskt:

Invitation to a jumpy session party (en av hans få låtar med engelsk text)

The big juleblues

En trumpet, en klarinett och en gammaldags bas, reviderad till Den busiga basunen (en högst egen text till Jazz me blues)

One Hundred per cent All American, skriven - på svenska! - för Alice Babs

Min lilla bebopknopp,  också den skriven för Alice Babs

Sjung jazz, ett ledmotiv i en Knäppuppfinal, som artade sig till en lustfylld Jazz At The Philharmonic-variant, med Brita Borg i svängnumret Fat Mammy Brown

liksom en annan jazzsvit ur 90-talets show Kolla Klotet, som innehöll nummer som Buddy Bolden-anspelningen Tack Kung Karneval och den modernistiskt förföriska En blå ton (”I tonernas gråzon”), skriven för Anne-Lie Rydé.

 

 Som improviserande jazzpianist kunde han ibland överraska med ett rivigt solo, till och med i den gamla Ernst Rolf-schlagern Min vår är din vår (finns bevarad från en Berns-show 1979). Men som den Ramel han var drog han sig inte för att också göra parodiska framträdanden. Exempelvis i radioprogrammet Jazzmikroskopet i början av 50-talet då musikgenrens eterpresentatörer fick sig en tung känga i form av ett kåseri om (fiktive) saxofonisten Cooleridge Candy, där Povel, lätt förklädd till fnösktorre jazzdocenten Waldemar Eriksson Häpen, hade letat fram kuriösa musikillustrationer ur sitt mest undangömda skivarkiv.

   Povel hävdade alltid att ingen parodi blir lyckad om man inte samtidigt har någon sorts kärleksfullt förhållande till det utsatta objektet. Och det är klart att han, liksom vi alla, diggade Cooleridge Candy - till max!

      I hela sitt liv samarbetade han med våra främsta jazzmusiker. Povel, 19 år, och Arne Domnérus, 17 år, skivdebuterade med Embassy Sextett i Povels Vårt eget Blue Hawaii 1942, och samma låt spelade de in ungefär 50 år senare, i en än mer svängig version på CD:n Återbesök i holken (1991). 

   På samma skiva finns Underbart är kort, där Povel sjunger till Red Mitchells bas i förgrunden och Anders Eljas stråkar i bakgrunden. Några dagar före denna inspelning träffades Povel och Eljas hemma i Reds våning på Artillerigatan för att göra ett upplägg. Red och Povel intygade varandra ömsesidig uppskattning. Inte så konstigt, eftersom båda hade ett högt utvecklat sinne för hur ord bäst kan kombineras med toner och ackord. Det kändes som samarbetet skulle kunna ha fortsatt, men Red lämnade oss och jordelivet kort efteråt.

   Den låten, Underbart är kort, har blivit en svensk standard, inte minst i Monica Zetterlunds version, med läckert pianospel av Povels egen favorit Leif Asp. Men bäst tyckte nog Povel om Monicas tolkning tillsammans med Bengt Hallberg vid pianot i ett Club Jazz-program på 80-talet – hoppas den finns sparad i radioarkivet!

   Samarbetet med den mästerlige arrangören Bengt Hallberg var Povel lycklig över. Det började på 50-talet då Bengt av kontraktsskäl fick kalla sig Bent Hall på skivomslag och etiketter och fortsatte med geniala orkesterarrangemang till flera av de stora revyerna, Funny Boy, Ta av dej skorna, På avigan, De sista entusiasterna etc. Sinatra hade sin Nelson Riddle, Povel höll samma klass med Hallberg vid dirigentpinnen.

   Det var 30-talets gladjazz han ständigt återvände till. Men det hände att han uppsökte mer sentida jazzuttryck. Vid ett New York-besök omkring 1960 blev han starkt berörd av Charles Mingus lösgjorda musik på en klubb. Märktes det i hans produktion? Nja, knappast, även om Birgitta Andersson i sketchen Nötskalet påminner Povel om att hon inte fått tillbaks en utlånad Mingus-platta. I den klart jazziga revyn På Avigan (1966-67) sjöng Gals & Pals en rivig låt, OK, hit med stålarna, som mycket väl skulle kunna vara inspirerad av Mingus, typ Boogie Stop Shuffle.

   Det förekom att Povel inte bara var lättsamt underhållande, ibland pekade han på företeelser med en bekymrad glimt i ögat, men på sitt eget underfundiga sätt. De sista två verserna ur Droppen från New Orleans får avsluta också dessa minnesord över den älskade jazzartisten Povel Ramel:

 

---

Numer glöden från Södern

som värmt oss i moll och i dur,

den tycks ha avgått med döden

och kvar står lyssnar’n döv och dårad

sen musiken hans är spårad ur –

 

Nu råder rocken, disco-dunken och punken!

De’ e’ bara ljudnivån som inte är sjunken!

Av ursprungsjazz är sista klunken utslunken –

Tomt i bunken!

Nån jäkel har druckit opp’en

 

Jan Bruér

 

Detta är en lätt bearbetning av en minnesartikel som författaren skrev efter Povel Ramels död den 5 juni 2007 och som publicerades i jazztidskriften Orkester Journalens augustinummer.

Jan Bruér
Fil dr i musikvetenskap, musikproducent, samarbetat med Povel Ramel om skivproduktioner sedan slutet av 70-talet. Skrivit böcker om Putte Wickman och jazzens historia tillsammans med Lars Westin.

 


Tipsa en vän     Skriv ut



Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Läs mer
Svenska Klassiker

Sven Edvin Salje

<div class=\

”Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar. Här lyckades han göra sig kvitt en del oroliga tankar. De måste vara lyckliga människor, de som bor här…”


Så tänkte huvudpersonen Torvid i Sven Edvin Saljes bok Du tysta källa. Den bygger...

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till...

Läs mer
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag...

Läs mer
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna...

Läs mer

Fritt fram för ordlek?

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta  Lilja-Svensson, Catharina Söderbergh