Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Povel Ramel-special

Povel Ramel och det roade tillståndet


Tobias Rydén Sjöstrand 2016-07-05


Det fanns en fråga som Povel Ramel ständigt fick höra: ”Var får du allt ifrån?”. Ganska snart hittade han på ett standardsvar: ”England”. Det låg en del sanning i det, han hade besökt London

som sjuttonåring och sedan dess utvecklat en kärlek till engelsk underhållning. Men framförallt var det korthuggna svaret ett sätt att avfärda en omöjlig fråga. Hur förklarar man en kreativ skaparprocess?

Vad som är tacksamt med fallet Povel Ramel är just att det är tämligen väldokumenterat hur han förhöll sig till sitt arbete. Med över 900 visor registrerade hos STIM, och mängder av revyer, shower, filmer, tv­serier, böcker och radioprogram så är det inte konstigt att det finns en del fakta om hur han jobbade fram dem.

Vad man kan konstatera är att det inte alltid var lätt att vara kreativ. Att stå på scen och framföra var bara roligt. Det svåra jobbet var att skriva.

Povel trodde inte på inspiration och den naiva föreställningen om konstnären som sitter i väntan på någon form av gudomlig ingivelse. Istället pratade han om att ”försätta sig i ett roat tillstånd”. Förhoppnings ledde det till en icke­forcerad arbetsdisciplin som resulterade i ett och annat dagsverk. När han skrev musik började han i regel med att sätta sig vid pianot och klinka. När det kom till att skriva sketcher hjälpte det att sitta och bolla idéer med en Martin Ljung, en Sten Kärrby, eller en Hasse Ekman. När Knäppupp­eran var slut och Ramel skrev sina revyer och shower på egen hand kunde han sakna spånandet med andra. Hasse hade Tage, Magnus hade Brasse, men Povel hade Povel. Att skriva ensam kunde vara motigt, det fick han erfara inför premiären på Knäppupp III – Tillstymmelser 1956. Det var en mörk höst; det var Suezkrisen och Ungernrevolten och till råga på allt hade Povels vän författaren Olle Strandberg precis dött i en drunkningsolycka. Premiären närmade sig men Povel drabbades av skrivblockering. Tillsammans med ett gäng idésprutor bestående av Martin Ljung och Yngve Gamlin, med flera, isolerade han sig därför på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Bland annat skrev Povel den sekelskiftsidylliska Sorglösa brunn som en nostalgisk kontrast mot det rådande världseländet. Och under vad som måste anses vara en av de mest välsmorda skaparnätterna i hans karriär totade han ihop både Fat Mammy Brown och Naturbarn. Det var överdådigt bland smörgåsborden och drinkarna, det skulle inte minst den nervöse Knäppupp­direktören Felix Alvo få bevittna med egna ögon när han besökte idékläckarna, men en revy blev det till slut.

Inför sista Knäppupp­produktionen De sista entusiasterna 1968 hyrde Povel in sig i Villa Gatouniere i Mougins utanför Cannes, tillsammans med medförfattaren Beppe Wolgers. Wolgers och Ramels olika kreativa förfaringssätt ställdes på prov när något de båda älskade, nämligen mat, satte käppar i hjulet för samarbetet. Wolgers kunde under det mest lyckade skrivarflödet lämna jobbet för att äta lunch, något Povel var oförstående inför. Själv arbetade han helst tills något var färdigt, om det så blev ett par timmars övertid. Oregelbundna arbetstider var inget ovanligt för honom. I ett veckotidningsreportage från tidigt 50­tal berättas att han går upp för att äta frukost när resten av familjen äter middag.

Povel var envis och sin egen största kritiker, samtidigt som han arbetade bäst under tidspress.

Det finns många exempel på verk av honom som kommit till i sista minuten. Mastodontnummer som Den gamla restauranttrion blev klar långt in i repetitionsperioden på Knäppupp I – Akta huvet 1952 och Håll musiken igång! var knappt färdigskriven på genrepet av På avigan 1966. När hans Föreningen För Flugighetens Främjande producerade radioprogram i slutet av 1940­talet var det inte ovanligt att han kunde komma med lappar med nya sångtexter till de övriga artisterna mitt under inspelning.

Förläggaren Rolf Janson, som gav Povel i uppdrag att skriva kåserier till serietidningen Blondie i början av 50­talet, minns hur svårt han hade att få ur sig något han själv var nöjd med. Povel dök upp på Serieförlagets kontor på Birger Jarlsgatan och försågs med ett eget rum med skrivmaskin och obegränsad tillgång till papper. Där kunde han harva i tre timmar för att sedan lämna in sin text och försvinna nedför trapporna. Kvar på golvet låg hopknycklade papper kring en överfylld papperskorg.

Sätten han handskades med sina skaparvåndor var ibland lika Povelska som hans texter. En hjälp var anteckningsböckerna. Man kunde aldrig veta när en genial idé kunde dyka upp i skallen, och då gällde det att skriva upp den snabbt innan den glömdes bort. Men att gå och kånka på block var inte alltid optimalt, varför han placerade anteckningsblock lite varstans i hemmet – bland annat i kylskåpet.

”Det är sant att jag genom åren har fått mina bästa idéer i badrum”, sa Povel Ramel i intervju 1992. ”Där står man och sysslar med triviala ting, nämligen sig själv och sin egen kropp, tvättar sigoch borstar tänderna och har sig, och då blir man på något sätt nollställd. Och där kommer då bra idéer”. När han och hans fru Susanna lät bygga ett eget hus på Lidingö passade han på att installera just ett badkar i arbetsrummet. Doppen blev få i praktiken, tre gånger sammanlagt hade han badat i karet, men det fungerade som inspiration och påminde om den nollställda morgon­ och kvällsmiljön som var fruktsam för skaparglädjen.

Vid pianot kunde han sitta och nöta i en hel dag tills han hittade ett tema han trodde på. Han började gärna med att spela andras melodier, gärna dåliga schlagers, för att känna att han kunde bättre själv. De stora klassiska mästarna vågade han inte röra, då hade istället mindervärdeskomplexet kommit fram. Hans vän Sven­Bertil Taube har berättat om hur Povel tacklade sina vedermödor vid tangenterna: När det gick segt hände det att han ställde sig upp, tackade en imaginär publik för applåderna, varpå han satte sig ned för att försöka igen, i hopp om att ha försatt sig i – just det – ett roat tillstånd.

Tobias Rydén Sjöstrand

Utbildad filmarbetare vid Högskolan Dalarna. Har bl.a. skrivit och regisserat ett par kortfilmer Utvecklade tidigt ett intresse för film samt svensk underhållningshistoria, i synnerhet Povel Ramel och Hasse & Tage. Jobbar annars mest som skribent.


Tipsa en vän     Skriv ut



Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Läs mer
Svenska Klassiker

Sven Edvin Salje

<div class=\

”Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar. Här lyckades han göra sig kvitt en del oroliga tankar. De måste vara lyckliga människor, de som bor här…”


Så tänkte huvudpersonen Torvid i Sven Edvin Saljes bok Du tysta källa. Den bygger...

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till...

Läs mer
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag...

Läs mer
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna...

Läs mer

Fritt fram för ordlek?

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina