Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Lennart Andreasson 2016-11-23


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

   Povels artistkarriär fortsatte raskt, via radiotokigheter, flängande i folkparker och nyårsrevyer i Stockholm och Malmö fram till mötet med före detta svajmastartisten Felix Alvo, 1951. De arrangerade ”Ramelbuljong” tillsammans, en sorts flugiga scengalor tillika embryon till vad som komma skulle. Herrarna beslöt slå ihop sina påsar. ”Jag tar hand om allt tråkigt”, sa Felix och menade bruna kuvert och annat stök. Povel fick allt roligt på sin lott, skriva, komponera och agera. En ny revyform och ett dominerande nöjesbolag väntade bakom hörnet.

    ”Inte revy men Knäppupp!”. Povel kom på ordet vid morgonens påklädning!  Just så skulle den planerade scenföreställningen kallas. Det låg en poäng i det, då den skulle hålla sig över alla bälten med råge. Snusk och plumpt var bannlyst liksom sega politiska poänger. I stället skulle Ramelska adelsmärken som musikalitet, pastisch, parodi och ordekvilibrism fira triumfer.

   Den 10 oktober 1952 var det premiärdags på Cirkus i Göteborg. ”Akta huvet” hette knäppuppen, vilket var välmotiverat med tanke på allt crazyartat som hände. Och Povel gjorde entré på stållina över publikens huvuden. SUCCÉ blev det! Povel ansågs ha lanserat något så genialt som en revy som drev med revyn. Det konstaterades att ”genom att förlöjliga det vi tycker om kan Povel lära oss vad vi inte ska tycka om”. Nummer som Den gamla restaurangtrion och parodin på orerande jazzdocenter, Jazzkåsören, fick stormande applåder.

   På nyåret flyttade knäppuppen till Folkan i Stockholm, och kommande sommar blev det turné runt Sverige i ett inköpt tält. Det köades, jublades och applåderades överallt där tältet gjorde nedslag. Så skulle det förbli ytterligare 15 somrar!

   Knäppupp var nu etablerad. Men Povel hade inte tänkt bli någon evighetsmänniska på scenen. Han beslöt ransonera sig, scenjobb ena året och rekreation och ”leta idéer” det andra. Mellanåren fick andra ta hand om! På det viset gjorde han ”come back” vartannat år!

   Det blev nya knäppupper åren 1954-55 och 1956-57, ”Denna sida upp” respektive ”Tillstymmelser”. Povels revykonst höjdes till skyarna. På skolgårdar gastades det ”inte saaaant” när Povels oblyge vårpoet i Siskorna i björken imiterades. Alla som hade råd köpte Knäppuppskivor med Alla har vi varit små och Balladen om Eugen Cork från ”Denna sida upp” och Naturbarn, Sorglösa brunn och Fat Mammy Brown från ”Tillstymmelser”.

   Någon fjärde knäppupp fick publiken inte se. Nej, Povel ville annat när en ny scengrej skulle till1958-59. Musikal skulle det bli, och ”Funny boy” skulle den heta. Tillsammans med Hasse Ekman skrev Povel librettot och själv stod han för musik och vistexter. ”Funny boy” (egentligen Jonathan Blake) var en avdankad TV-stjärna, spelad av Povel, som gjorde resor bakåt i tiden till spökhus, sjörövarkrog och sagorike. Musikalen blev lång, alltför lång, och kritiken halvdålig. Komprimerad och mer ”funny” blev den däremot en fullträff i tältet sommaren 1959. Flera klassiska Povellåtar fanns med, styvt arrangerade av Bengt Hallberg, Tänk dej en strut karameller, The Purjolök Song, Svarta Malin, Banne mej, Skratt.

   Sextiotalet kom och Povel ville åter pröva något nytt. Nu blev det en revy i det mindre formatet, 1960-61. ”Alla 4” fick den heta då enbart ”järngänget” Ramel/Borg/Ljung/Bergkvist stod på scenen. Till sommarturnén anslöt Hasse Alfredson varför namnet då ändrades till ”Semestersångarna”. Povel berömdes stort för sina pastischer på Birger Sjöberg, kallad Sommartrivialiteter, och Carl Michael Bellman, kallad Torstigste bröder. I revyn skrattades det även åt en pensionerad stins, Karl Nilsson, som tradigt berättade om sitt ointressanta liv.

 

”I tio år jämnt har vi flyttat vårt tält”! Att fira jubileum hör till och 1962-63 fyllde Knäppupp 10 år. Det blev ”Jubileumsknäppuppen Dax igen” på Idéon och i tältet. Några nummer, bl a den gamla pangsuccén Den gamla restaurangtrion, kördes ånyo, samtidigt som Brita Borg skojade med exporten av schlagersångerskor till Tyskland i Die Borg. Povel själv var magplågad Mallorcaresenär i Liten turistflamenco.

    Povel hotade efter 10-årsfirandet med att lämna scenen för att enbart skriva, men turligt nog fick han så småningom abstinensbesvär. Det samarbete han hade med Beppe Wolgers åren 1964 och 1965 medförde i alla fall att hans lyriska ådra stärktes, vilket främst märktes i den fina hyllningen till Darwin och utvecklingsläran i revyn ”Ta av dej skorna”. Däremot blev revyn ”Ryck mej i snöret” en flopp och fick omarbetas. Detta hade åtminstone det goda med sig att Povelvisan Varför är där ingen is till punchen tillkom, med en social text värdig Ivar Lo.

   Så återkom Povel till scenen 1966 i en av hans mest snillrika produktioner, ”På avigan”. Povel geniförklarades än en gång, och revyn betecknades som ett underhållningskonstverk. Revyn innehöll tre nummer som betecknas som de främsta han skrivit, den vemodiga Den sista jäntan, tolkad av Monica Zetterlund, hyllningen till musikens mästare, Håll musiken igång, och folkviseeposet Birth of the gammeldans.

   I det samhällsklimat som rådde när 60-talet nalkades sitt slut tycktes så hela Knäppuppepoken vara till ända! En rivningshysteri stod för dörren och i Stockholm var det dags för omstöpning av hela nedre Norrmalm. Husen runt Brunkebergstorg skulle bort och då även Knäppupps hjärtpunkt, Idéonteatern. I denna miljö totade Povel Ramel och Beppe Wolgers 1968 ihop Knäppupps svanesång, ”De sista entusiasterna” (”Sommarentusiasterna” i tältet). Det blev en värdig avslutning med debut för norska yrvädret Wenche Myhre. Det suveräna titelnumret De sista entusiasterna, som hon och Povel sjöng, är klassat som ett av Povels främsta.

   En nöjesteater gick således i graven 1968. Givetvis sörjdes det och visst fanns planer på att åtminstone resa runt i tältet. Dessa dog definitivt när Felix Alvo hastigt avled 1974.

   Povel fortsatte nu med scenarbeten i både det mindre och större formatet. Det blev två shower ihop med Wenche Myhre 1969-70 och 1974, med natur och kärlek som teman, ja ni minns väl rappen Jag diggar dej! ”PoW-showerna är bland det bästa Povel gjort” påstår somliga. Andra placerar hans pianoshower med ”Sven Olsons trio” högst. I dessa kunde han använda sig av en minirepertoar som måhända inte passade någon annanstans och dessutom visa upp sitt virtuosa pianospel.

   Jubileumsåret 1972 blev det stor och bejublad show på Berns, KaRAMELlodier och 1981 en revymusikal, Minspiration, på samma scen. Den sistnämnda fick först dålig kritik, men stöptes om varpå publiken tog den till sig. Och musiken var som vanligt formidabel, Den allra bästa musiken kommer självmant.

   På ålderns höst blev det även nya revyer, några i retrospektiv anda. Povel och Hasse Alfredson satte upp Tingel Tangel på Tyrol ihop 1989, där miljön och människans livsvillkor stod i centrum. Själv återkom Povel med Knäpp igen, 1992, och Kolla klotet, 1996, där han jobbade ihop med yngre artister. Han började så smått gå mot de 80 men förtröttades inte. Som om inget hade hänt blev det konserthusturné 2000 med just detta namn; Wenche Myhre och Putte Wickman var hans scenkamrater. Och de sista åren av sitt liv blev det artistisk sammanfattning i pratshower, först utan musik och sedan med. De fick namnen Pratstund med Povel respektive Povel á la carte. Den sista showen gick av stapeln i London i april 2007.

   Ett ”scensationellt” långt artistliv tog slut 5/6 2007. Räknat från scendebuten 1939 blir det nästan 70 år långt. Povel älskade sin publik, och den älskade honom, scengiganten, perfektionisten, kompositören, pianisten, ordlekaren, parodikern m m. ”Jag är i grunden en oerhört loj person”, sa han om sig själv. Nervositeten föll av honom redan 1939. Han behärskade konsten att vila i sitt eget uttryck. Hur många artister kan det idag?


Tipsa en vän     Skriv ut



Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Läs mer
Svenska Klassiker

Sven Edvin Salje

<div class=\

”Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar. Här lyckades han göra sig kvitt en del oroliga tankar. De måste vara lyckliga människor, de som bor här…”


Så tänkte huvudpersonen Torvid i Sven Edvin Saljes bok Du tysta källa. Den bygger...

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till...

Läs mer
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag...

Läs mer
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna...

Läs mer

Fritt fram för ordlek?

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta  Lilja-Svensson, Catharina Söderbergh