Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Lennart Andreasson 2016-10-18

Bild: Scanpix

Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag växte upp på 50-talet låg jag med örat intill radioapparaten och insög hans ordekvilibrism och snitsiga melodislingor. Han var för mig musik- och språkgeniet nummer ett.

   Povelintresset avlade så småningom av sig till ett bredare intresse inom litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet. En fokusering på Povels specialgenrer, parodi, pastisch, spex och ädeltrams, har dock alltid hängt med. I kretsen Carl Jonas Love Almqvist, Gunnar Ekelöf, Falstaff, fakir och några till hör Povel hemma, åtminstone oftast!
   Vad är t ex Underbart är kort om inte en ”Songes” i Almqvists anda? Och nog skulle nedanstående dikt passa in både bland Ekelöfs ”Strountes” och i Fakirens humoralster:

Oi, porkoa, Paris!

En fåfäng stad, min flicka.

Å, lala, Paris!

Nu har jag visst fått hicka.

OOOMPH, parfätt, Paris!

Champagnen smakar myrra.

Umpedi-umpedi-iii, Paris!

Jag går på alla fyrra.

Vollevoar, Paris!

Jag orkar inte leva.

Årövoar, Paris!

Här dimper gamla Eva …

Dikten skrev Povel i tonåren, via sitt alter ego Eva Sophie Drömmington. Den ingår i den outgivna Ramelska skriften ”Povels Svarta Bok, Reflexioner av Ung Författare med Glasögon”. Ett annat alster som plitades ner i samma veva, och gavs ut 1945, var ”Från Asar till Wasar”, historieboken som innefattar ”från allra uråldrigaste tid – fram till så långt man orkar läsa i boken”. Flera recensenter begrep den inte, men Aftonbladet renderade Povel epitetet ”den nya Falstaff, fakir”. Drygt 10 år senare,1957, var det sedan dags för hans nästa och bästa skrift, ”Min galna hage” (med åtskilliga Drömmingtondikter medtagna), och 1987 kom ”Min ordkynniga penna” med bl a den sugande och crazyartade novellen Hemliga Henderson.
    Läste Povel mycket? När han fått frågan i intervjuer har han nämnt favoriter som P.G. Wodehouse och Fritiof Nilsson Piraten, d v s humorister och första klassens språkbehandlare precis som Povel själv. ”Jag läser sakta och suger på eleganta formuleringar” har han också nämnt ”, ”och parkerat dem i minnesbanken”, skulle jag vilja tillägga. Hur skulle han annars få till alla dessa litterära alluderingar, parodier och stilimitationer i sin stora produktion.
   Allt startade tidigt. Redan 1947, i radions ”Fyra kring en flygel”, gav han sig på Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs Får jag lämna några blommor. Denna vackra dikt parodierades till Får jag lämna dessa plommon, och utvecklades och hördes sedan mycket i de Ramelska pianoshowerna på 70-talet. Nils Ferlin log säkert åt denna förvanskning; i hans dagboksanteckningar går att läsa berömmelser om Ramel.
    Andra svenska skalder som utsattes för de Ramelska parodi- och pastischerna var Gunnar Wennerberg, Erik Axel Karlfeldt, Pär Lagerkvist och Carl Snoilsky. Wennerberg fick en Ramelsk ”fuskglunt” komponerad och skriven i radioserien om ”Herr Hålms öden och angantyr”, 1950, Ack huru lugnt i det Knutssonska tjället. Karlfeldt utsattes för sabotage när det gäller dikten Dina ögon äro eldar; den omformade Povel till ett potatispoem med det självklara namnet Dina ögon äro elva. Lagerkvists utsökta Det är vackrast när det skymmer blev en dikt om kärlek med reservation när baronen tog hand om den, Du är vackrast när det skymmer. Och min skoltids historieskald, greve Carl Snoilsky, fick sin Stenbocks kurir omstöpt till Gottisbudet. Ramels förvanskning inleds så här:

Vem är den sege ryttarn

på sockerlöddrig skäck?

Ur huset tittar häxan

med undran och med knäck.

I luften snasket sprätter,

tabletter, fler och fler,

praliner, kokosbollar –

En kolans officer!

Ett Povelnummer med hög litterär kvalitet är den kända Birth of the gammeldans som ingick i hans kanske främsta revy ”På avigan”, 1966-67. Povel ger där sin egen bild av hur gammeldansen föddes, hur allt växte fram genom skogarnas sus, timrets trillande, fiskebåtens dunkande, mjölkstrilandet i hinkar etc. I Povelpoesin anar man inspiration från både Harry Martinsons Dragspelets historia (ur ”Cikada”, 1953) och Gustaf Frödings Den gamla goda tiden (ur ”Nya dikter”, 1894).
   Det verkliga beviset för Povel Ramels unika plats i skaldekonsten är dock hans pastischer på Carl Michael Bellman och Birger Sjöberg. Ramels stilimitationer är suveräna både musikaliskt och diktmässigt. Vi får i Torstigste bröder vara med om en Stockholmsvandring, 1960, där Bellman och hans vänner letar krogar i ett Stockholm som inte längre är 1700-tal. Och Sjöbergpastischen Sommartrivialiteter är lika elegant hoptotad med 60-talets småstadsmiljö och attiraljer, diskmaskin, dammsugare, TV och stereo.
   Evert Taube har Povel parodierat i Balladen om Eugen Cork i revyn ”Denna sida upp”, 1954-55. Taubes sjömansvisor karikeras grovt och vänligt, med både pirater och surströmming i Rameltexten. Visans final kolliderar med Taubes Möte i monsunen, med den skillnaden att när Taube sjunger ”22 vita segel på den blåa ocean” så vränger Ramel till det med ”72 blanka (surströmmings)burkar på den gråa ocean”. Allra roligast är Ramels vers om segeltermer:

Vi slörade för fyra famnars hals.

Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals.

När vakten hyvat tott, signalera han twi blås!

Då kapade vi slusken och lät pajsarn gå i krås.

 

Passaden pina tvärs när vi slog kos,

Slöfocken sprang och vi fick kajka nos.

Stora bamsingen låg slak,

Vi drog späck och prygla bak.

Har Povel Ramel fått det erkännande inom vitterheten som Göran Palm efterlyste i en uppmärksammad DN-artikel, 1977? Jo, till och från! I Lars Lönnroths och Sven Delblancs moderna litteraturhistoria har Povel fått sin rättmätiga plats. Vidare har Svenska akademien prisat honom med Litteris et Artibus, 1978. Enskilda akademiledamöter har också i olika sammanhang, t ex i vänböcker, visat sin uppskattning, Olle Hedberg, Lars Forssell, Johannes Edfelt, Sture Allén, Knut Ahnlund m fl. Den sistnämnde, Ahnlund, lyckades t o m utreda vad ”Turion” är, ett begrepp som ingår i Povels folkloreparodi ”Turion, turion, turion”. Det är en sorts björnbär, har Ahnlund konstaterat i en skrift. Så långt i utredandet kom aldrig Povel!
   Mycket mer Povelaktigt finns givetvis att skriva. Hans musik, som givit honom beteckningen ”populärmusikens Mozart”, har i långa stycken utelämnas i denna text, och många verk har förbigåtts Nämnas i korthet kan den Hellsinginspirerade barnviseparodin Lingonben, sammanfattningen av brunnslivet i Sorglösa brunn, evolutionslärans egen signatur, Digga Darwin, miljövisor som Grisälven och Till havsbandet. Dessutom de Ramelska schlagermorden under alla år, t ex i radioprogram som ”När schlagern dog” och ”Schlagertippen”. Den verksamheten medförde att ordvändarkollegan Tage Danielsson kallade Povel den verklige revolutionären i svensk revy, och fortsatte:

Povels musikaliska härnadståg mot cynisk idiotmusik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk. (Tage Danielsson i boken ”Artister”, 1979).

Doktor Povel Ramel kan han också kallas, en titel som långt ifrån alla vederfarits inom vitterheten. Både Stockholms universitet och Nordiska högskolan har promoverat honom. Så narren bland de folkhemske under efterkrigstiden (myntat av professor Per Rydén i Lund), hör idag givetvis till kulturens yppersta elit! Povel På Parnassen!

Lennart Andreasson
är Povelentusiast sedan 50-talet. Var med och initierade Povel Ramel-sällskapet 2008. Är nu hedersmedlem i sällskapet.


Tipsa en vän     Skriv ut



Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Läs mer
Svenska Klassiker

Sven Edvin Salje

<div class=\

”Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar. Här lyckades han göra sig kvitt en del oroliga tankar. De måste vara lyckliga människor, de som bor här…”


Så tänkte huvudpersonen Torvid i Sven Edvin Saljes bok Du tysta källa. Den bygger...

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till...

Läs mer
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag...

Läs mer
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna...

Läs mer

Fritt fram för ordlek?

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta  Lilja-Svensson, Catharina Söderbergh