Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Povel Ramel-special

Konsten att skriva artiklar


Povel Ramel 2016-07-12

Bild: Knäppupps arkiv

Och så sitter man här igen med fingrarna på skrivmaskinstangenterna. Det medför på något sätt alltid samma tjusande känsla av förväntning. Man tittar spänt på det vita arket, ger klarsignal till fingrarna och drar igång den slamrande kommoden, varefter man med stigande förvåning läser vad som framkommer på papperet.

I det sammanhanget kommer jag osökt att tänka på mitt första försök i artikelgenren. Det gällde en liten spalt för en aftontidning, och jag skulle skriva om swing och jazzmusik. Cirka tre timmar hade använts åt att skriva vad jag själv tyckte var ett grandiost bidrag inte bara till jazzhistorien, utan till Litteraturen överhuvudtaget. Jag skulle just sätta mig till att renknacka mästerverket då min kritiske bror inträdde i rummet och med våld ögnade igenom artikeln.- Duger inte! sa han. Du skriver alldeles för onödigt långt!
- Hurså? frågade jag stilla.
- Ja, du kan ta bort en hel del ord, och meningen framgår ändå klart och tydligt. Folk får inte
belastas med massor av onödiga ord! Tag till exempel bara rubriken: Povel Ramels Jazzspalt.
Den innehåller mycket onödigt. För det första behöver det inte stå Povel Ramels, det räcker med Povels, ty dom som läser den här spalten vet att du heter Ramel i efternamn.
- Är det så säkert det, inföll jag försiktigt.
- Ja, och i varje fall finns det ingen mer i den här branschen som heter Povel och då behöver inte efternamnet stå. Så har vi jazzspalt. Jazz kan lugnt tagas bort, ty man ser ju av artikelns innehåll vad den handlar om. Det är sockerkaka på sockerkaka! Och spalt, det är det ju, det förstår man, så det behöver inte heller stå. Återstår alltså Povels, varav genitivformen är onödig, ty det begriper man ju att spalten är din, eftersom namnet står ovanpå. Vid närmare eftertanke kan man ju ta bort Povel också, ty du skriver ju ditt namn under spalten sedan. Hela rubriken är följaktligen onödig!

Ett ganska egendomligt sätt att skriva artklar på, tänkte jag i mitt stilla sinne. Men hur som helst, vi fortsatte på samma sätt. På ett ställe hade jag skrivit: Benny Goodman framträdde i filmen med flera fina solon och åstadkom en intensiv jazzstämning med sin berömda klarinett.

Denna mening var jag själv mycket nöjd med, men min kritiske bror tycktes inte gilla den lika högt.

- Floskler, utropade han, stora otäcka floskler! Och så satte han igång igen, med samma ångvältsteknik: - Benny Goodman är onödigt! Räcker gott med Benny, ty alla som läser artikeln känner till honom väl.

- Ja, och egentligen är väl Benny onödigt också, sade jag som nu gripits av strykfeber, ty han står ju nämnd i förra meningen.

- Javisst, triumferade min kritiske bror, och så har du skrivit framträdde i filmen. Det är ju totalt onödigt, ty man framträder ju alltid i filmer, det är ett axiom! Det stryker vi. Och så var det - med flera fina solon. Analysera det: Det är ju klart han framträdde MED solona; han kunde ju inte gärna ha framträtt UTAN dem. Det stryker vi!

- Vi stryker, upprepade jag automatiskt. Men så ryckte jag upp mig och tillade att jag vid en hastig överblick tyckte manuset såg lite mystiskt ut.

- Det blir VETTIGT i alla fall, svarade min kritiska bror lugnt och fortsatte: Flera fina solon - ja, att det var flera det kan ju vilken tok som helst begripa, ty han spelar ju inte bara ett solo i en film där han har huvudrollen. Och att solona var fina, det förstår var och en som hört Benny Goodman.

- Som hört Benny! rättade jag.

- Så återstår då ordet solo, och det får vi nog behålla, är jag rädd, ty det har vi inte haft med förut någonstans.

- Verkligen? undrade jag, kanske med någon ironi i tonfallet, men det gick min kritiske bror förbi.

Av den övriga meningen: och åstadkom en intensiv jazzstämning med sin berömda klarinett, fick vi bort:

Åstadkom: Det förstår man av fortsättningen att han gjorde.

Intensiv: Onödigt ord. All jazzstämning är intensiv.

Jazz: Det måste ju gälla i en sådan film.

Stämning: Man får förutsätta att det blev stämning när det spelades jazz.

Med: Det är ju klart att han åstadkom med, inte utan.

Klarinett: Man får ju anta att han inte spelade xylofon eller harmonium.

Sin: Det är klart han spelade på sin klarinett och inte på Woody Hermans.

- Du glömde ett ord sade jag efter att ha läst igenom ”meningen”. Du glömde ordet en! Det är ju givet att han åstadkom endast en intensiv jazzstämning, inte flera!

- Nu är du onödigt grinig, sade min kritiske bror, det kan mycket väl hända, så det ordet låter vi stå kvar!

På detta sätt tragglade vi igenom hela manuset och efter avslutat arbete hade vi fått fram en artikel som lät ungefär så här:

Benny var som en. I filmen solo. Povel. Då körde jag ut min kritiske bror. 

POVEL RAMEL

(ur ”Min galna hage”, 1957)


Tipsa en vän     Skriv ut



Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om Jernbaneeposet. Det var journalisten  Marianne Lundström som ställde frågorna till Sara Lidman i samband med en intervju i Västerbottens Folkblad (24/12 1985). Det är första gången Sara Lidmans svar på frågorna publiceras i sin helhet.

Läs mer
Svenska Klassiker

Sven Edvin Salje

<div class=\

”Det är vilsamt att stå här och se ut över denna bygd, dessa gårdar och hus, åkrar och ängar. Här lyckades han göra sig kvitt en del oroliga tankar. De måste vara lyckliga människor, de som bor här…”


Så tänkte huvudpersonen Torvid i Sven Edvin Saljes bok Du tysta källa. Den bygger...

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel, en "scensation"!


Sjuttonåringen satt på Folkans scen i Stockholm och gäspsjöng En sömning serenad till eget pianoklink. Året var 1939, och Povel Ramel var en av talangerna i Aftonbladets amatörrevy ”Vi som vill opp”. Få anade att den blide tonåringen drygt ett decennium senare skulle förnya revykonsten och bli scengigant.

Läs mer
Povel Ramel

Povel Ramel och jazzen


 Sitt sista offentliga framträdande gjorde Povel Ramel för svensk publik i London den 3 april 2007. Han inledde konserten med två sentida självbespeglande alster, den dagsaktuella Det är ett härligt yrke jag har valt och den återblickande Det uppstod jazz


Jag ropa' hej till tidens stenkakeidoler,

kom lyss till...

Läs mer
Povel Ramel

Povel på Parnassen


Kanske var Carl Jonas Love Almqvist sin tids Povel Ramel! Eller tvärtom! Om man bortser från giftmordet, vill säga!
   Är det hädiskt att uttrycka sig så? I så fall bryr jag mig inte om det. Povel är för mig en sentida Almqvist som alltid tillhört den kulturella eliten, oavsett om han uttryckt sig med pennan eller pianot. När jag...

Läs mer
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna...

Läs mer

Fritt fram för ordlek?

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige

Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina