Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Ur Parnass temanummer om Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf - ett författarliv


Louise VInge 2015-02-21

Bild:Okänd
Porträtt av Nobelprisvinnaren Selma Lagerlöf, 1909

När Gösta Berlings saga kom ut 1891 möttes boken av både förvåning och intresse. Vem var nu denna Selma Lagerlöf, som hade vunnit en romanpristävling i damtidningen Idun? Och det med sådana vilda, formlösa fantasier från ett högst osannolikt Värmland? Hennes kurskamrater från tiden vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm kände förstås sedan länge till hennes litterära begåvning och sände jublande lyckönskningar i telegram till Landskrona.

Kritikern Oscar Levertin visste nog däremot inte mer om henne än vad han hade läst i pressen. Han beskrev henne i ett brev till Verner von Heidenstam som ”en liten skolmamsell, en liten en, som aldrig varit utom Sveriges landamären”. Han förundrade sig över blandningen av gott och ont i boken och över sidor ”som äro beundransvärda av fantastisk kraft och liv.” Häpnaden och entusiasmen över det överraskande nya i verket och den beskyddande nedlåtenheten mot dess ”lilla” upphovskvinna är en kombination som inte har undgått att roa dagens feministiska forskare. De har skärpt sin blick för den här sortens manlig kritik av kvinnliga författare, och de har analyserat dess konsekvenser. Här fick den påtagliga följder: Selma Lagerlöfs författarskap har ända in i vår tid kunnat beskrivas som en produkt av naivitet, omedvetenhet och ålderdomlighet, och detta trots att en omfattande forskning allt starkare har betonat den förnyande konstnärliga och intellektuella medvetenheten och den kraftfulla psykologiska gestaltningsförmågan i hennes verk.

     Snart skulle Selma Lagerlöf bli både berest och välkänd långt utanför landets gränser. Noveller av hennes hand började synas i tidskrifter och samlades i Osynliga länkar 1894 som blev en betydande kritikframgång.

Romanen Antikrists mirakler 1897 var förlagd till Sicilien, där hon hade vistats under en lång utlandsresa tillsammans med den nyfunna väninnan Sophie Elkan. Och i första upplagan av Drottningar i Kungahälla och andra berättelser från 1899 läser man en notis på titelsidans baksida:
   ”Danska, tyska, engelska och amerikanska upplagor af detta arbete utkomma samtidigt. Förf. förbehåller sig rätt till öfversättning till franska och italienska m. fl. språk.”

    På bara åtta år hade hon sålunda redan fått översättare och läsare långt utanför det svenska språkområdet och redan lagt grunden till den otroliga ryktbarhet hon skulle nå. Med den korta romanen En herrgårdssägen (1899) steg hennes stjärna ytterligare. Här återvände hon till den epok som hon hade skildrat i Gösta Berlings saga, 1830-talet, men hon hade lämnat debutbokens yviga stil och lösa kompositionssätt. Tätt och intensivt berättar hon här en historia om två älskande som finner fram till varandra genom en svit av dramatiska och traumatiska skeenden och undermedvetna insikter och kontakter; samtidens psykologi bidrog till att fördjupa hennes syn på själslivets dimensioner. Hon sökte sig fram mot ett allt striktare språk och en berättarhållning som liknar den man finner i de isländska sagorna och Bjørnstjerne Bjørnsons bondenoveller. Detta passade ämnet för hennes stora roman Jerusalem, som kom ut i två delar 1901 och 1902 (omarbetad 1909). Det var i Dalarna som bönderna i den nya romanen hade sina fäderneärvda gårdar och därifrån som den verkliga utvandringen till Palestina hade gått som varit hennes utgångspunkt. Det blev en roman som pendlar mellan episkt storslagna fresker och intima scener av den psykologiska novellens karaktär. Här skildras både den stora gruppens rörelser och enskilda mäns och kvinnors uppgörelser med inre och yttre krav i mötena med religiös väckelse och med det främmande nya landet. När hon skrev den boken hade hon sedan några år lämnat anställningen vid flickskolan i Landskrona och flyttat till Falun.

   Selma Lagerlöf utvecklade tidigt förmågan att berätta verkligt spännande och med nervkittlande effekter, och samtidigt som arbetet med Jerusalem pågick – där för övrigt spänningsmoment verkligen inte heller saknas – skrev hon den korta berättelsen Herr Arnes penningar (1903). Där lät hon en gammal mordhistoria från 1500-talet bilda kärnan i en lugnt och återhållsamt berättad historia där hämndlystna spöken, stiliga skurkar och späda flickor mäter sina krafter med varandra i isande vinterväder på Marstrands gator. Inslagen av brott och våld är starka i många av hennes historier, och i bakgrunden finns ofta en högre makts krav på rättfärdighet och straff som pådrivande i handlingen. Det slutar inte sällan i storslagna handlingar av självövervinnelse, offer och ibland belöning, men det kan också ända i hemska katastrofer, när rättfärdighetens krav är tillräckligt starka.

    Till och med i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–07), den stora skolboken som blev hennes nästa storverk, finns en linje som går från brott via straff och botgöring till försoning i självövervinnelsens tecken.

   Den elake och opålitlige Nils blir som straff förtrollad till en pyssling som är avskild från mänskliga sammanhang. I stället blir han inlemmad i djurens värld. Under färden med vildgässen från Skåne till Lappland och tillbaka igen lär han sig att sammanhållning, kamratskap och hjälpsamhet behövs för att man skall klara den långa resans påfrestningar, och han inser vad vänskap och anseende betyder. Det första kapitlet, då Nils förtrollas och resan med Mårten gåskarl börjar, är ett mönster av målande, medryckande start på en bok. Men spänningen i det näst sista kapitlet är så stark, att man nästan inte märker hur intrigtrådar och moral från hela bokens handling knyts ihop i det sista utropet: ”Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!”

    Nils Holgerssons märkliga livskraft som svensk myt är kanske det mest iögonenfallande beviset på Selma Lagerlöfs konstnärliga snille. Välkänd långt utanför Sveriges gränser – inte minst populär i Japan! – filmad, dramatiserad och bearbetad i alla de former lever Tummetott vidare med sitt budskap. Men Selma Lagerlöf ville inte bli placerad i barnboksgenren, utan det var med böcker för vuxna som hon fortsatte författarskapet.

Sociala problem som kvinnors ställning, tuberkulos, alkoholism, prostitution, sinnesrubbningar och fattigdom ställdes i förgrunden i verk som romanerna Körkarlen (1912) och Kejsarn av Portugallien (1914), numera en av hennes mest beundrade böcker. Bannlyst från 1918 var en roman där hennes starka avsky mot krig och våld blev centralt tema fastän en mörk äktenskapsskildring också är väsentlig i boken. I Löwensköldska ringen (1925) återupptog hon temat med en död som söker hämnd; här är det en hårdför general från Karl XII:s tid som spökar på det grymmaste till dess att han återfår sin stulna ring. Spökena försvinner visserligen i fortsättningarna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd (1925 respektive 1928), men släktförbannelsen dröjer sig kvar i de många turerna kring den självupptagne Karl Artur Ekenstedt, den minst charmerande av Selma Lagerlöfs många prästgestalter, och de särpräglade och kraftfulla kvinnor som omger honom.

     När Selma Lagerlöf hade fått stora inkomster från sina böcker och därtill Nobelpriset 1909 köpte hon Mårbacka, det gamla hemmet som hade gått ur släktens ägo 1885. Hon bodde visserligen i vackra och bekväma bostäder i Falun, men Mårbacka var en hjärtesak för henne. Redan i Gösta Berlings saga och i Nils Holgersson hade hon flätat in ett kapitel om gården, och den får också skymta i Kejsarn av Portugallien. I Liljecronas hem (1911) tog hon upp en färgstark och dramatisk episod ur dess äldre historia, och i en sen svit med titlarna Mårbacka, Ett barns memoarer och Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1922, 1930 och 1932) betonade hon alltmer sina rötter i Värmland, gården och dess historier. Det finns särskilt i Ett barns memoarer en tragisk underton som pekar fram emot familjens ekonomiska och sociala sammanbrott på 1880-talet. Att rädda stället och höja dess status var en djärv plan som hon genomförde med stor målmedvetenhet. Utöver de många romanerna och minnesböckerna skrev hon noveller, skisser, tal och kortare berättelser i mängder. Osynliga länkar hette den första samlingen (1894, omredigerad i senare upplagor), andra publicerades i Drottningar i Kungahälla (1899), En saga om en saga och andra berättelser (1908), Troll och människor (1915 och 1921) och Höst (1933), och efter hennes död 1940 kunde ytterligare två volymer med sådana mindre texter ges ut, Från skilda tider 1–2 (1943 och 1945). I dessa samlingar får man en föreställning om hennes många uppgifter som offentlig person: det viktiga rösträttstalet ”Hem och stat” från 1911 hittar man exempelvis i Troll och människor.

   Novellens form tilltalade henne genom dess krav på avrundning och koncentration, och hon lät även i sina större arbeten enskilda kapitel få en skenbart fristående, episodisk utformning. Det fanns också en yttre orsak till detta, nämligen hennes talang för uppläsning. Högläsningen ingick redan i barndomshemmets vanor, och den odlades vid lärarinneseminariet. Den bidrog också till hennes tidiga framgångar. Hon beskriver i tidiga brev hur hon njuter av att läsa inför publik, ju större dess bättre.

   På äldre dagar gjorde hon en del radioframträdanden. Hennes röst finns bevarad i inspelningar där en lugn, klar och måttfull stämma låter oss förstå att det är det berättande tonfallet som hon har velat nå både i tal och skrift.

   Hennes läsekrets var enorm, hennes beundrarpost var bedövande stor och de utmärkelser hon fick var otaliga. Vi kan idag nästan inte göra oss en föreställning om hennes status i in- och utland; först när man läser om exempelvis firandet av femtioårsdagen och sjuttioårsdagen och ser alla bilder från dessa evenemang med storslagna gåvor, operaföreställningar och kungligheter fattar man något av den nimbus som omgav henne.    

Människan bakom monumentet var det ibland svårt att se, och hon bidrog nog själv i viss mån till mytbildningen om sagoberätterskan från Mårbacka. Den första stora biografin över henne var skriven av Walter A. Berendsohn och utkom på tyska 1927, på svenska 1928. Berendsohn byggde på de bilder av sitt liv

som Selma Lagerlöf själv hade gett i sina självbiografiska arbeten. Han uppfattade hennes författarskap som harmlöst harmoniskt, men gjorde också beaktansvärda stilistiska iakttagelser i hennes berättande och dess förhållande till muntligheten.

   Strax efter Selma Lagerlöfs död 1940 åtog sig Elin Wägner uppdraget att skriva om henne. Hennes biografi utkom i två delar 1942 och 1943 (ettbandsupplaga 1958). Elin Wägner framhöll den medvetna konstnärligheten och den intellektuella sidan hos Selma Lagerlöf, men hon betonade också det matriarkala arvet, känslan för jord och natur. Berättad på ett populärt sätt och med stor vederhäftighet har denna biografi stått sig länge. Nu ger dock Vivi Edström med sin stora biografi Selma Lagerlöf. Livets vågspel (2002) en delvis ny bild av författarinnan och människan. Det passionerade och ”vilda” hos henne får här mycket större uppmärksamhet än i tidigare biografier, likaså det ironiska och det humoristiska. För många läsare var Ying Toijer-Nilssons

brevurval Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan, 1992 en ögonöppnare när det gällde privatpersonen Selma Lagerlöf: passioner och äregirighet blandades i dessa brev med frispråkig och tidsmedveten kritik av aktualiteter. Mammas Selma. Selma Lagerlöfs brev till modern, 1998, väckte väl mindre uppmärksamhet eftersom dessa brev inte har samma intima karaktär. Men å andra sidan innehåller de målande, drastiska skildringar från de stora resorna likaväl som vardagsproblem och familjeangelägenheter. Nu avvaktas med spänning en ny brevsvit, urvalet av brev till Valborg Olander, där än mer okända sidor av författarinnan kan väntas bli synliga.

    Men trots den omfattande forskningen kring Selma Lagerlöfs författarskap saknas fortfarande en vetenskaplig utgåva av hennes verk. Det är inte så att man inte sedan länge har insett behovet av att lätt kunna orientera sig i texternas tillkomsthistoria, textutformning och sakinnehåll – tvärtom. Men uppgiften är så omfattande att det har varit svårt att se hur den skulle organiseras, finansieras och omsättas i praktiskt

handling – och se vem som skulle kunna göra allt detta. Nu har emellertid Riksbankens Jubileumsfond anslagit fem miljoner kronor för en tvåårig inledning till ett brett nationellt projekt, och framstående forskare har engagerat sig för uppgiften.

    Sedan årsskiftet pågår detaljplanering av en utgåva och stora förarbeten genomförs såsom manuskript- och brevinventeringar, förteckningar av tryckt material och uppläggningar av databaser. En viktig uppgift blir också att söka finansiering för det fortsatta arbetet, då upplagan skall börja produceras på allvar och Selma Lagerlöfs författarverkstad få en fortsättning i ett utgivningsarbete av modernaste snitt.

Louise Vinge, professor em. i litteraturvetenskap i Lund

Tipsa en vän     Skriv ut



Sommarens Öppna Dörrar

Öppna dörrar till författarhem och litterära miljöer


Parnass bjuder på sommarbilaga med guide till utflyktsmål i hela Sverige!


Ladda ner guiden här!

Läs mer
Release på Stadsbiblioteket

Många kom för att lyssna på deckartema

Det fina vårvädret var inget hinder för publiken att strömma in till...

Läs mer
Innehåll i Parnass 2 2017

Från Stieg Trenter till Stieg Larsson

I sommarens nummer av Parnass gör vi ett svep genom den svenska deckarens historia från...

Läs mer
Nytt nummer av Parnass ute 1 juni

Deckare är temat för årets sommarnummer av Parnass.

 

Författaren Arne Dahl, Frank Hellersällskapet och Deckarakademins Ulf Durling medverkar...

Läs mer
Seminarium den 23 april

Världsbokdagen firades med en dag om landsbygdslitteratur

Den 23 april bjöds det in till föreläsning, författarsamtal och...

Läs mer
Artikel om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik

Den 22 mars berättade litteraturprofessor Birgitta Holm om Sara Lidman och Helga Henschen vid...

Läs mer
Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om...

Läs mer
Nr 1 2017

Parnass nr 1 2017 - tema Sara Lidman  


Innehåll

Blogg om kulturtidskrifter

Parnass ger mersmak

Den 16 mars lanserade historiken Bo Eriksson sin blogg om kulturtidskrifter och vetenskapliga...

Läs mer
Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina