Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Artikel om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik


Margareta Lilja-Svensson 2017-03-25

Den 22 mars berättade litteraturprofessor Birgitta Holm om Sara Lidman och Helga Henschen vid ett evenemang på Hedengrens bokhandel i Stockholm. Birgitta Holm har skrivit böcker om båda dessa författare och föreläste om dessa två personligheter under rubriken Medkänslans poetik och politik.
Ni som inte var där, kan här läsa Birgitta Holms artikel som publicerades i senaste numret av Parnass:

Två så skilda världar är svårt att tänka sig i samma land och ungefär vid samma tid. Helga Henschen i en villa på Djurgården, huvudstadens burgnaste område. Sara Lidman i ett överbefolkat hus i Missenträsk i Västerbottens inland, Sveriges avlägsnaste och fattigaste landsända. För Anna Helga som det fulla namnet lyder låg allt inom räckhåll, hyllorna i huset dignade av böcker och släkt på alla håll och kanter kring henne bar upp den svenska kulturen sedan generationer. Sara Adela hade Missenträsks B-skola och tillgång till Barnbiblioteket Saga om hon gick hem och diskade hos lärarinnan Doris. När Helga i de övre tonåren var väl hemmastadd i Europas alla kulturländer hade Sara inte varit söder om Skellefteå.

                      Och ändå.

                      I de lägre skolåren ägnar de sig båda två, var på sin kant, åt att försöka rätta till livets orättvisor. Helga gjorde det när hon hade gått och lagt sig på kvällen. ”Jag bygger, jag bygger. jag bygger”, skriver hon. Det hon bygger är en farkost av järn som ska ta hand om alla sårbara och hotade. Den är minutiöst uttänkt med sikte på att vara både säker och komfortabel, på insidan fodrad med plysch och på utsidan avslipad alla kanter och utbuktningar som skulle kunna ge upphov till törnar. Problemet är bara att skaran av hjälpsökande inte har något slut. Helga sitter i förarhytten och styr. Stannar hon upp och plockar upp en, står snart någon annan där istället: ”Ja, det kröp fram överallt ut mörkret, det myllrade av små ensamma barn och små våta katter och ekorrar och fågelungar och bortsprungna hundar. Jag lyfte in den ena efter den andra men det tog aldrig slut. Jag arbetade och arbetade men så fort jag stängt dörren stod där en liten till och grät.”

                      Arbetet är oändligt.

                      Saras plats är farmors kammare i huset i Missenträsk. Dit kom de i trakten som befann sig i själanöd, hästplågare och hustruplågare och sådana som kände sig ha fallit ut ur Guds nåd. Farmor var en förebedjare i byn, den som man vände sig till för att få sin sak framlagd inför Gud. En del av böneuppdragen gav farmor vidare till Sara. Andra fångade Sara upp själv när hon satt under bordet i kammaren och tjuvlyssnade. Farmor la ibland till rätta, menade hon, slätade över. Saken i hela dess vidd måste kunna läggas fram för Gud och fås att ses i relation till den utsatthet som människan befann sig i.

Ett outtömligt uppdrag även det.

                      Det är skilda utgångslägen. Helga kunde fantisera om plysch, medan Sara väl knappast ens visste vad det var. Men det är samma ansvar. Helga ritade, målade, skulpterade och skrev. I Vägen till Rebella uppger hon att det var först vid femtio, efter en kurs på det socialdemokratiska Bommersvik, som hon visste hur hon skulle sätta in alla sina uttrycksformer i den sociala kampen.

                      Sara hade ordet. I tonåren skriver hon till sin vän från sanatoriet i Hällnäs, Martina: ”Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska, förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten – ja jag vill skriva.” Vända på blicken hos människorna. En urupplevelse av en blick – den koloniala – berättar Sara om på ett par ställen. Det var i köket i Missenträsk, då veterinärfrun från stan bjöds på kaffe och Sara noterade hennes blick: ”Hur damens ögon flög runt köket i strålande förvåning ’att folk kan bo så här …’”

Helgas arv var snarare det motsatta, kolonisatörens blick. Morfadern var Ernest Thiel, bankir och konstmecenat och en stor exploatör som under sin entreprenörstid slog under sig bland annat Malmfälten i Norrbotten. På Fjärdlång i Stockholms södra skärgård härskade han över en hel arkipelag, och han hade i Helgas ögon något av övermänniska över sig, ”med ett dolt förakt för medelmåttor och vanliga obegåvade människor”. Skakad men i grunden mest häpen skriver hon själv i ett brev till mamman i tjugoårsåldern, efter ett besök i slummen i London 1938: ”Att folk kan leva så är ofattbart. Aldrig visste jag förr vad fattigdom vill säga. Det är inte människovärdigt.”

Sara Lidman höll sitt första Vietnamtal hösten 1964, inte långt efter att USA hade släppt sina första bomber över Nordvietnam. Hon trädde in i en period på tio år av agitation, innefattande en överväldigande mängd av kunskapsinhämtande, tidningsskrivande, debattdeltagande och kringkuskande för tal och appellmöten. Snabbheten i hennes reaktion och uthålligheten i hennes engagemang kom ur den omedelbara inlevelsen. Världens största militärmakt som utan att skämmas inför öppen ridå gav sig på ett litet småbrukarland på andra sidan havet. ”Bakom USA”, skriver jag i min bok Sara – i liv och text. ”kan man ana både skollärarens övergrepp [inte Doris, min anmärkning för Parnass] mot de fattiga bybarnen i Missenträsk och veterinärfruns utdömande blick i köket.”

Helgas uppvaknande på Bommersvik ägde rum midsommaren 1967. Världen och Vietnam hade funnits tidigare. Men det är nu hon kan se det i ögonen. ”Fasansfulla scener rusar förbi. Förödda landskap, plåga, tortyr, brutalitet. Sönderbombade byggnader, flyende människor och djur, skövlade skogar, översvämningar, jordbävningar, bränder.” Hela hennes palett av uttrycksformer – inte minst hennes kanske mest säregna skapelse pratbubblorna – kunde träda ut ur sina gömmor i gallerier och veckotidningarnas matspalter och ta sin plats i den politiska offentligheten: ”Äntligen kunde jag använda mitt eget arbete, mina egna teckningar och pratbubblor i kampen.”

Avväpnande. Betvingande. Oemotståndliga. Det är ord man kan använda på båda deras insatser i kampen.  Helga ställer sig vanligen mitt i den svenska vardagen, USA-imperialismen bekämpas vid matbordet. Sara rör sig över hela världen, och under krigets tio år finns det inte en skiftning i händelseförloppet som hon inte följer och bevakar. Skärpan och precisionen sviker aldrig. Samtidigt finns det något lekfullt och familjärt i tonen, en retsamhet eller mjukhet, en upprördhet som är det tillitsfulla och skarpögda barnets. Helgas motståndsblick personifieras så småningom i Rebella, det omutliga barnet med jättekeps och stripigt hår. Från början varRebella avskild från sin syster i anden Gerilla genom att ha krulligt hår, som på färglagda bilder också var rött som Helgas eget. Som en etapp i utvecklingen fram till att även Rebella får stripigt hår kan man se de två i ett samtal inspirerat av Vietnam i Min gröna dröm är röd.

Svärdet och leendet, de två polerna i den vietnamesiska befrielsekampen, finns också i den kamp som Helga och Sara för. Under decennier, fast utan större direkt beröring med varandra, fungerar de i offentligheten, ömsom med bitande ironier, ömsom med älskliga leenden. ”upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten”, skrev Sara Adela. Tända ett ljus i mörkret, säger Helga, eller: ”Konsten är ett sätt att kämpa, att hålla oss medvetna och vakna.”

En stöt för hjärtat ger de oss båda, och kraften i den kommer från barnet som inte kunde släppa ansvaret för världens orättvisor.

 Birgitta Holm

Professor em. i litteraturvetenskap. Hon har skrivit biografin Sara - i liv och text. I höst utkommer hennes biografi om Helga Henschen.

                                           

 

 


Tipsa en vän     Skriv ut



Sommarens Öppna Dörrar

Öppna dörrar till författarhem och litterära miljöer


Parnass bjuder på sommarbilaga med guide till utflyktsmål i hela Sverige!


Ladda ner guiden här!

Läs mer
Release på Stadsbiblioteket

Många kom för att lyssna på deckartema

Det fina vårvädret var inget hinder för publiken att strömma in till...

Läs mer
Innehåll i Parnass 2 2017

Från Stieg Trenter till Stieg Larsson

I sommarens nummer av Parnass gör vi ett svep genom den svenska deckarens historia från...

Läs mer
Nytt nummer av Parnass ute 1 juni

Deckare är temat för årets sommarnummer av Parnass.

 

Författaren Arne Dahl, Frank Hellersällskapet och Deckarakademins Ulf Durling medverkar...

Läs mer
Seminarium den 23 april

Världsbokdagen firades med en dag om landsbygdslitteratur

Den 23 april bjöds det in till föreläsning, författarsamtal och...

Läs mer
Artikel om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik

Den 22 mars berättade litteraturprofessor Birgitta Holm om Sara Lidman och Helga Henschen vid...

Läs mer
Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om...

Läs mer
Nr 1 2017

Parnass nr 1 2017 - tema Sara Lidman  


Innehåll

Blogg om kulturtidskrifter

Parnass ger mersmak

Den 16 mars lanserade historiken Bo Eriksson sin blogg om kulturtidskrifter och vetenskapliga...

Läs mer
Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina