Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Povel Ramel

Hustru Susanna om Povel: Jag minns hela han!


Kurt Mälarstedt 2016-08-05


På tre av de låtar som Povel Ramel spelade in 1948 i Attiksalen (nuvarande Aulinsalen) i Stockholms konserthus medverkar Susanna Gillgren. En av dem, ”Det regnar på vår kärlek” är en av Povel Ramels mest finstämda. Det är inte så underligt, den är skriven direkt till henne. Ett år senare gifte sig Povel Ramel med denna Susanna, som är barnbarn till miljonären och konstmecenaten Ernest Thiel (1859­1947), dotter till arkitekten Ragnar Östberg (1886­1945) och som just fyllt 96.


Om det regnar på vår kärlek,
vad gör det dej och mej.
Den har livstids garanti och krymper ej.

Så sant. Kärleken höll. Äktenskapet varade, i nästan 60 år, till Povel Ramels död 2007. Det finns en liten blinkning till deras romans också i ”Dom små små detaljerna”, som spelades in vid samma tillfälle. En man (Povel) kommer in i en uraffär för att köpa en klocka. Expediten (Susanna) beskriver en viss klocka som ”ett gediget arbete” varpå mannen förstås undrar om hon inte är ett gediget arbete själv, när allt kommer omkring.

Den tredje låten heter ”Gullet” och handlar om en matte och en husse som gullar löjligt med sin hund. Susanna Ramel gör helt klart att hon inte alls uppskattar denna låt, till skillnad från de två övriga.
-Jag tyckte inte att den var rolig. Jag tyckte att den var gräslig, helt enkelt, säger hon.

Vi talar om detta och annat på en terrass till det korttidshem på Lidingö där hon vistas efter att ha fallit och brutit lårbenshalsen. Hon formulerar sig underhållande, ofta drastiskt och med en timing som inte döljer hennes komiska begåvning.

Har du förlikat dig med ”Gullet” nu?

-Nej, varför skulle jag göra det?
Romansen mellan Susanna Gillgren och Povel Ramel började inte helt komplikationsfritt. När de träffades var hon gift med konsthantverkaren och silversmeden Sven Arne Gillgren. (Det var för övrigt han som började kalla Stockholms stadshus ”Ragges stuga”, inte Povel Ramel, som ofta hävdas.) Paret hade två små döttrar.

Namnet Ramel uppmärksammade hon våren 1945. Hon var då gravid med dottern Marianne och hade tagit en paus i sitt engagemang i baletten på Södra Teatern vid Mosebacke torg, där hon varit verksam sedan början av 1940­talet. I stället arbetade hon i Svala & Söderlunds musikaffär i Konserthuset i Stockholm. Povel Ramel hade just slagit igenom med ”Johanssons boogie­woogie vals”.
-Jag jobbade några timmar per dag. Jag hade Marianne i magen – och jag var så trött på att sälja den där vidriga ”Johanssons boogie­woogie vals” – det var det enda de frågade efter. Då kände jag inte Povel Ramel, men jag framförde vissa kommentarer om honom. Jag tyckte vissa saker var märkliga. För det första kan man inte heta så, det går bara inte att heta Ramel, sa jag. Han heter i alla fall så, och han är väldigt rolig, tyckte Sven Arne. Så han försvarade ju Povel.

Några år senare hade Povel Ramel blivit kapellmästare för orkestern på Södra teatern – och han spanade in Susanna Gillgren som den sötaste flickan i baletten. Dessutom sjöng hon ibland, och balettmästaren Aage Larsen gav henne gärna solon om det fanns plats för sådana i baletten.
Jag fick göra egna piruetter, men jag var ju ingen operadansös precis. Jag var underhållningsdansös, noterar Susanna Ramel nu.
Det började med att Povel Ramel följde henne till porten, hon bodde i Gamla Stan. Så småningom insåg de att de blivit kära i varandra. Det var både roligt och besvärligt och förväntansfullt och tråkigt, allt på en gång, sade hon i en intervju i Dagens Nyheter i höstas. Komplicerat alltså. Situationen löste med att paret Gillgren skiljdes. Så småningom flyttade paret Ramel in i ett stort hus på Lidingö.

Vad hos Povel Ramel föll du för?
- Det är en fråga som är väldigt svår att besvara. Men vi skrattade väldigt mycket åt samma saker. Och jag var intresserad av den slags musik som han företog sig. Vi spånade lite ihop, även om jag inte var med i något radioprogram eller så. Det dög jag inte till.

Tyckte han att du inte dög?

- Förmodligen. Annars hade han väl satt in mig där. Eller också gjorde han det inte med hänsyn till familjeomständigheterna.
Redan sommaren 1948 hade Susanna och Povel blivit ett par, om än inofficiellt, och hon följde honom, Martin Ljung och Crazy Carlsson på en folkparsturné, berättar Staffan Schöier och Stefan Wermelin i sin utmärkta bok ”Yrke Povel Ramel. Inte en biografi” (2011):
- Susanna var inte helt förtjust i turnélivet. Visst hade de kul, och Povel och hon fick vara tillsammans, men hon ville hellre vara med barnen som passades av hennes mamma. Lyckligtvis tog det inte så lång tid innan den nya relationen var etablerad och Povel togs emot av Susannas familj.

I januari följande år föddes parets son Mikael. Sedan de hade gift sig i oktober samma år började Povel Ramel på allvar skapa för scenen, Knäppupp­revyer och mycket annat. Jätteroligt och jättespännande, meddelar Susanna Ramel.

Var du med i själva skapelseprocessen?
- På sätt och vis, vissa saker spelade han ju upp när han ansåg att hans alster var lyssningsbara, men andra saker ville han inte spela upp för att de inte var färdiga. Och jag lyssnade verkligen.

Självklart sa hon alltid vad hon tyckte.

Och vad sa han om du inte tyckte att det han skrivit och komponerat inte var så bra?

- Jag tror inte att han gick ned för räkning, precis. Han tyckte bara att det var roligt om man kunde förklara varför något inte var bra.

Var han intresserad av idéer som du kunde ha?

- Han snappade väl upp både det ena och det andra. Han var mycket beroende av att höra annan musik. Om det inte var klassisk, förstås. Han ville inte höra för mycket av klassisk musik, för då skulle han tycka att hans egen musik inte var värd att över huvud taget framträda med.
Susanna Ramel sticker inte under stol med att hon ogillade ”Den sista jäntan”, som Povel Ramel skrev för Monica Zetterlund 1967 – den som handlar om Pål i Backen, Krumme Nicka, Tjuvsta-Jon och Vallentin i Gnet, Skröppeltorparn, Måns med läppa ock så han vars namn jäntan inte känner.
- Jag tyckte att den var lite ekivok. Kan du tänka dig! Jag sa till Povel vad jag tyckte om, men jag tror inte att han ändrade något. Ett sånt mähä var han verkligen inte...

Tycker du fortfarande att den är ekivok?
- Nej, det tycker jag verkligen inte. Jag har väl själv utvecklats en del också, faktiskt. ”Den sista jäntan” är väl en av hans finaste låtar.
Det var ”ganska lätt” att leva med Povel Ramel, säger Susanna Ramel. Det framgår att upptågen ofta fortsatte från yrkeslivet in i privatlivet.
- Han var oerhört generös. Han spelade till exempel gärna även på fester, han var full av musik som han gärna ville dela med sig av. Han tyckte mycket om att prova viner. Han skulle inte kalla sig själv för vinkännare, men han kanske var vinförståsigpåare lite grand. För varje utlandsresa frågade han om jag inte ville följa med, men det ville jag inte. Jag ville inte lämna så många barn, jag hade ju i alla fall fyra stycken och jag var inte så road av långresor. Men han var lite äventyrlig, han ville rida på noshörningar och sådant.

Men Susanna Ramel berättar också med värme om de resor de gjorde tillsammans på kryssningsfartyget ”Sea Cloud” i Västindien – Povel Ramel fick resan betald genom att han uppträdde – och om de kortare resor de gjorde tillsammans i Europa, framför allt ”lilla rundan” till Paris och London och den sista resan till Sevilla året innan han dog.

Och apropå ”Tjo vad det var livat i holken”:

- Han var mycket intresserad av fåglar, men han hade inte tillräckligt mycket tid för att lära känna dem närmare. Tyvärr.
Susanna Ramel lämnade balettkarriären när hon hade gift sig med Povel, men hon fortsatte att ägna sig åt kroppsrörelser och undervisade i dansrytmik i Astrid Gössels anda.
- Gössel­rytmiken bygger på att göra människan medveten om muskler som i allmänhet ligger i sin linda och som man inte vet om att man har. Jag slutade väl när jag var om kring 70, men jag tror att det är dens förtjänst att jag är så pass rörlig som jag ändå är.
Jag tog sånglektioner tidigt, berättar Susanna Ramel. ”Det hörde ihop med min levnad på något sätt”.
Hon fortsatte också att sjunga romanser, framför allt av Schumann och Schubert, i kyrkor och på Thielska galleriet, som morfar byggde.
På den omöjliga frågan vad hon minns mest av Povel Ramel svarar hon enkelt:

- Hela han.

Kurt Mälarstedt
är journalist med ett långt förflutet på Dagens Nyheter, författare och vice ordförande i Söderbergsällskapet.


Tipsa en vän     Skriv ut



Sommarens Öppna Dörrar

Öppna dörrar till författarhem och litterära miljöer


Parnass bjuder på sommarbilaga med guide till utflyktsmål i hela Sverige!


Ladda ner guiden här!

Läs mer
Release på Stadsbiblioteket

Många kom för att lyssna på deckartema

Det fina vårvädret var inget hinder för publiken att strömma in till...

Läs mer
Innehåll i Parnass 2 2017

Från Stieg Trenter till Stieg Larsson

I sommarens nummer av Parnass gör vi ett svep genom den svenska deckarens historia från...

Läs mer
Nytt nummer av Parnass ute 1 juni

Deckare är temat för årets sommarnummer av Parnass.

 

Författaren Arne Dahl, Frank Hellersällskapet och Deckarakademins Ulf Durling medverkar...

Läs mer
Seminarium den 23 april

Världsbokdagen firades med en dag om landsbygdslitteratur

Den 23 april bjöds det in till föreläsning, författarsamtal och...

Läs mer
Artikel om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik

Den 22 mars berättade litteraturprofessor Birgitta Holm om Sara Lidman och Helga Henschen vid...

Läs mer
Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om...

Läs mer
Nr 1 2017

Parnass nr 1 2017 - tema Sara Lidman  


Innehåll

Blogg om kulturtidskrifter

Parnass ger mersmak

Den 16 mars lanserade historiken Bo Eriksson sin blogg om kulturtidskrifter och vetenskapliga...

Läs mer
Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina