Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Anna Maria Lenngren

Fru Lenngren - en skrivande kvinna i 1700-talets Sverige


Maria Gullstam 2016-07-27


Anna Maria Lenngren (född Malmstedt, 1754­1817) var en av upplysningstidens främsta fackelbärare i Sverige, vilket tydligt finns markerat i hennes signatursigill där hennes initialer, en lyra och en bok återfinns tillsammans med just upplysningens fackla.


Hennes träffande epigramdikter, vackra idylliska verser och vassa satirer i Stockholms Posten var ytterst uppskattade av samtiden och än idag kan många litteraturintresserade citera några rader från hennes mest kända dikter så som ”Pojkarne”(1797) och ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” (1798).

Ända sedan författarinnans egen tid har kritikerna tvistat kring om hon var ironisk eller inte i dikter gällande kvinnors rätt till vitterhet och upplysning. Rader från ”Några ord...” så som ”Med läsning öd ej tiden borrt, / Vårt Kön så föga det behöfver; / Och skal du läsa, gör det korrt, / At saucen ej må fräsa öfver” har vänts ut och in gång på gång, i försök att avgöra hur många lager ironi som gömmer sig under versernas fyndiga formuleringar. Snarare än att lösa dessa frågetecken, är avsikten med denna artikel att skissa konturerna av den verklighet som Lenngren som skrivande kvinna i 1700­talets Sverige möttes av, i ett försök att teckna Lenngrens ironi som strategi.

Talangfull översättare

Mamsell Malmstedt hade minst sagt ovanliga förutsättningar under sin uppväxt i 1700­talets Sverige, vilket tillät henne att bli en upplyst och lärd kvinna. Hennes far, Magnus Brynolf Malmstedt, blev på grund av sin herrnhutiska tro avstängd från sitt arbete som docent i latin vid Uppsala universitet. Därefter började han undervisa i hemmet, som med öppna dörrar tog emot en mängd studenter. Mamsell Malmstedt fick delta i faderns undervisning av bröderna, och blev därmed väl förtrogen med bland annat romersk litteratur och kultur, latin och franska. För 2010­-talets läsare är Lenngren främst berömd som poet, men i sin samtid gjorde hon sig som den unga mamsell Malmstedt känd som talangfull översättare av franska operor och latinska dikter.

Lucile (1776), med musik av André Grétry och fransk text av Jean­François Marmontel, var inte bara mamsell Malmstedts första operaöversättning utan även den första opéra­comique som sattes upp på svenska. Det är anmärkningsvärt att en endast 22 år gammal kvinna vid denna tid stod för översättningen som med stor succé sattes upp på Kongl. Svenska Theatren, på uppdrag av kungahuset. Företalet till Lucile har kommit att bli känt som något av Lenngrens mest explicit uttryckta åsikter om kvinnors rätt till vittert arbete – exempelvis skriver hon:

Jag bör med skäl vänta mig de obilligaste omdömmen af dem, som bestrida Fruntimren all rätt, at deltaga i Vittra Öfningar, och derföre kanske tycka, at jag, genom detta företagande, öfverskridigt den gräns man egenvilligt satt för mitt Köns Snille (...) Men jag hoppas tillika, at uti en GUSTAF Den Tredjes uplysta Tidehvarf, denna ej mindre än många andra fördomar, som ännu fjättra våra begrep, lyckeligen få sin bane, och Fruntimren äfven vinna mera utrymme för själens förmögenheter, än man hittils velat unna dem.

Ett brev skrivet av Mamsell Malmstedt 1779 – då hon hunnit med ytterligare två framgångsrika operaöversättningar – har skapat förbryllelse hos eftervärlden. För trots succén som översättare, skriver hon: 

At bland den vittra flock hvars altar sjelf ni hunnit,
Jag svag och oförtjent har äfven burskap vunnit,
At jag med rädda steg till denna boning gådt,
Der jag med klena svar min qvinlighet förrådt.

[...]

Jag går till min Natur och könets gräns tillbaka.
Af hjernans toma gräl man ingen föda får.
I toffsar, flor och bjaffs vår lycka nu består.
I gyckeldockors här, jag gillar ert exempel,
Ifrån Parnassens höjd jag flyr till Smakens Tempel,
Men skall då jag med sorg från Pinden afsked tar,
Behålla några rim till vänners nöje qvar.

Perfekt och dygdig hustru
Många forskare har tolkat det som att hon senare levde upp till dessa ord. Året därpå är hon gift med Carl Petter Lenngren, medarbetare i och senare medredaktör för Stockholms Posten tillsammans med Johan Henric Kellgren. Som gift gör hon sig känd som den perfekta hustrun som stolt sköter hushållet till punkt och pricka, allt som hon skriver i Stockholms Posten publiceras anonymt och hon gör inga större översättningsarbeten. Men vad menar den blivande fru Lenngren egentligen med att hon sin ”qvinlighet förrådt”? Var i ligger sveket? För att kunna besvara dessa frågor, eller för att åtminstone kunna förstå den position som författarinna skriver utifrån här behöver vi närma oss ett begrepp som idag är sedan länge utdaterat men som på 1700­talet var högst aktuellt, nämligen, dygd.

Dygden spelade en minst sagt stor roll i såväl samhälle som litteratur i Malmstedts/Lenngrens samtid. Svenska Akademiens ordbok förtäljer att begreppet ’dygd’ utvecklades genom 1700­talets flitiga användande ”till ett sammanfattande uttryck för etisk idealitet o. människans sträfvan efter fullkomlighet i sättet att lefva.” Anne­Marie Mai skriver ”...jag älskar att höra dig tala” i Nordisk kvinnolitteraturhistoria om dygdebegreppet hos skrivande kvinnor under 1700­talet, och hon uttrycker att det verkar som att man i litteraturen har försökt att förena kvinnlighet och dygd i ”en stående retorisk figur.

Överallt i den kvinnliga 1700­talslitteraturen talas det om dygd, och man behöver inte leta länge bland samtidens uttalanden om kvinnliga författare och skribenter förrän man stöter på yttranden som att dygden är det enda som ger en kvinna rätt att skriva och att dygden är syftet med hennes verksamhet.

Mai skriver vidare att dygdebegreppet under denna tid börjar förändras genom att det ersätts av ett oskuldsbegrepp i och med influenser från bland andra Goethe och Rousseau, och att vi i Lenngrens dikter kan se hur detta nya oskuldsbegrepp växer fram och ersätter dygden som kvinnans viktigaste egenskap. En konsekvens för kvinnan av att oskulden blir så framträdande, påpekar Mai, är att hon ”förlorar i värde” när hon mister sin oskuld, och samtidigt förlorar dygden sin ställning som medel Men vilka betydelser kan då begreppet oskuld ha i detta sammanhang? Det är intressant att här notera att SAOB påpekar att begreppet dygd genom romantiken förlorar ”sin dominerande plats inom litteraturen” och att det i samband med detta mer och mer används i betydelsen ”ärbarhet i könsligt hänseende, kyskhet; ofta eufemistiskt för: jungfrulighet”. Samtidigt är det viktigt att uppmärksamma att ’oskuld’ inte bara har med mödomen att göra, utan från början handlar om att helt enkelt ”vara utan skuld/synd”. Oskuldsbegreppet är vidare, enligt SAOB, betecknande för naturlighet, anspråkslöshet och barnets renhjärtade ursprungstillstånd.

Smyckad med myrten men inte lager

På vilket sätt påverkade detta uppfattningen om kvinnors rätt att skriva? Låt oss konsultera Olof Rönigks Första bokstäfwerne af en christelig dygde­lära (1763) och dess syn på kyskhet:

Hvaruti består denna dygden? I et upriktigt beflitande, at wara tuktig /i/ tankar, blygsam i ord, och åthåfwor, at afhålla sina lemmar ifrån alt det som strider emot Kyskheten, och at undfly all anledning och tilfälle til okyskhet. (Min markering.)

Tidigare under 1700-­talet kunde kvinnor alltså genom och tack vare dygden tillåtas att ägna sig åt vittert arbete. Men i och med att oskulden liksom ”sväljer” andra delar av dygden, verkar kvinnorna riskera att vara förpassade till Rönigks kyskhet, som inte enbart berör sexualitet, utan också kräver att man är "tuktig/i/tankar" och "blygsam i ord".
Det är intressant att undersöka sambandet mellan en kvinnas oskuld och rätt att skriva i Lenngrens texter. Ett bra exempel är Lenngrens dikt ”Til mamsell S – – – ”(1783), eftersom det där finns indikationer på vad som anses hända med vittra flickor. Diktjaget är en kvinnlig uppfostrare som säger: ”Nej min Salime, jag må bekänna, / Jag häldre ser uti din hand / En bandsöm än en penna”. Hon fortsätter: ”Vet du Salime hvart dig din dårskap lockar?”, och besvarar sedan själv sin fråga:

Hvar gång du snillets blommor plåckar,
Förgås en ros utaf din hy.
Hvar gång som du din lyra tager
Du kärleken förtörnad gör;
Salime ack nej, det är ej lager,
Men Myrten som dig pryda bör.
Tro ej den drift som dig bedrager,
Var med din sälla oskuld nögd;
Sök ej at Pindens spetsar skåda,
Vet min Salime, på denna högd,
Är man med kjortlar uti våda. (Min markering)


 Vitterheten gör alltså Salime ful och hon riskerar därmed att bli utan kärlek, men varför kommer hennes oskuld in i resonemanget? Modern vill att Salime smyckas med myrten, inte lager. (Myrten är en symbol för kärlek och äktenskap, men också för jungfrulighet, medan lager hör vitterheten till.) Diktjaget verkar uppfatta vitterheten som oskuldens motsats: ”Tro ej den drift som dig bedrager, / Var med din sälla oskuld nögd”. Den enda drift hos Salime som vi har vetskap om, är hennes intresse för att skriva, och detta utgör uppenbarligen ett hot mot hennes jungfrulighet.

I detta sammanhang är det tänkvärt att notera hur Atterbom 1823 skriver följande rader om Anna Maria Lenngren i Svensk Litteratur-Tidning:

Fordrar man framför allt känsla, och en av känslan behärskad inbillningskraft till könbeteckning av sann kvinnlighet, i poesien liksom i naturen: så var fru Lenngren (nämligen i sin egenskap av författarinna) snarare ett slags väsende av manligt kön. På alla bladen i hennes skrifter tilltalar oss en ande, som är långt mera förståndig än känslofull. Utan att påstå, det kvinnan bör vara oförståndig, tillstår dock recensenten uppriktigt, Atterbom backar visserligen i ett senare uttalande, men oavsett är ovanstående citat ett mycket talande exempel för den verklighet som Lenngren som skrivande kvinna möttes av. I ljuset av dygde­/oskuldsbegreppens utveckling, Salimes hårda verklighet och Atterboms förolämpande uttalande får ironin i dikter som ”Några ord till min k. dotter...” ytterligare en dimension.

Diktjaget, en skrivande kvinna, talar till sin fiktiva dotter – en yngre version av henne själv – när hon säger: ”En Lärd i stubb (det är et rön) / Satirens udd ej undanslipper, / Och vitterheten hos vårt kön / Bör höra blott til våra nipper” (min kurs.) Gång på gång upprepar diktjaget pronomen som vi, oss och vår – den äldre versionen talar till sitt yngre jag som ännu inte stött på den bistra verkligheten: ”När sig en qvinna nitisk ter / Att staters styrselsätt ransaka, / Gud vet, så tycks mig att jag ser/ En skäggbrodd skugga hennes haka."

Och märk väl, att även om Lenngren utåt sett gick tillbaka till ”könets gräns” efter ovan citerade brev skrivet 1779, fortsatte hon att skriva dikter under hela sitt liv och i sina texter gjorde hon så gott hon kunde för att tänja på denna gräns – bland annat genom den ironi som fortfarande beundras av och förbryllar omvärlden.

Maria Gullstam

Ordförande i Lenngrensällskapet, doktorand i teatervetenskap vid Stockholms universitet


Tipsa en vän     Skriv ut



Seminarium den 23 april

Världsbokdagen firades med en dag om landsbygdslitteratur

På Världsbokdagen den 23 april samlades litterära sällskap i Småland med omnejd under en dag i Växjö kring temt landsbygdsskildringar i litteraturen. Den intresserade allmänheten visade sig inte i någon större omfattning men medlemmarna i de litterära sällskape hade en givande dag.


Den inleddes med att Kalle Lindqvist, litteraturvetare...

Läs mer
Artikel om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik

Den 22 mars berättade litteraturprofessor Birgitta Holm om Sara Lidman och Helga Henschen vid...

Läs mer
Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om...

Läs mer
Nr 1 2017

Parnass nr 1 2017 - tema Sara Lidman  


Innehåll

Blogg om kulturtidskrifter

Parnass ger mersmak

Den 16 mars lanserade historiken Bo Eriksson sin blogg om kulturtidskrifter och vetenskapliga...

Läs mer
Prenumeration

Läs klassikerna hela 2017!

Sonja Åkesson med slagdängor

En helårsprenumeration kostar 220 kr, prenumeration för medlemmar i litterära...

Läs mer
Sommarens Öppna Dörrar

Öppna dörrar till författarhem och litterära miljöer


Parnass bjuder på sommarbilaga med guide till utflyktsmål i hela Sverige!

Läs mer
Bok&Bibliotek

Bok&Biblioteksmässan i Göteborg 2017 infaller 28 september – 1 oktober 2017



 

Huvudtemat är ”bildning” och anknyter bland annat till reformationså...

Läs mer
Seminarium 8 april 2017

Maria Sandel och arbetarklassens bildningsideal

Maria Sandel och arbetarklassens bildningsideal är ämnet för ett...

Läs mer
Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta  Lilja-Svensson, Catharina Söderbergh