Sök Sökhjälp

Publicerade
Arkiv
Det fria ordet

Den första och enda - 1766 års Tryckfrihetsförordning


Jonas Nordin 2016-03-23


Den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 brukar beskrivas som världens första. Nästan lika korrekt är att kalla den världens enda tryckfrihetsförordning (tillsammans med de fem senare svenska förordningar som ersatt den). Det är nämligen något av en svensk särlösning att ha en separat grundlag som reglerar friheten i tal och skrift. Vanligare är att principen kortfattat slås fast i någon paragraf av konstitutionen och att detaljerna avhandlas i allmän lag. Sverige blev i vilket fall först med att göra friheten i tal och skrift till en verksamhet skyddad i lag, men reformen speglade de stora samhällsomvälvningar som pågick i hela västvärlden.


Talets och pennans frihet med i Bill of Rights

Tio år efter att tryckfrihetsförordningen antagits frigjorde sig tretton nordamerikanska kolonier från Storbritannien och bildade Förenta staterna. Den berömda togs i flera steg mellan 1789 och 1791. Det första tillägget lydde:

Kongressen skall ej stifta lag avseende inrättandet av religion, eller förbjudande den fria utövningen därav; eller inskränka yttrandefriheten, eller pressfriheten; eller folkets rätt att fridfullt samlas, och av Regeringen begära avhjälpande av missförhållanden.

Pressfrihet i Frankrike strax efteråt

Innan dessa tillägg slutligen godkänts hade Frankrike hunnit få pressfrihet fastslagen i Förklaringen om mänskliga och medborgerliga rättigheter, som antogs av den revolutionära Nationalförsamlingen den 26 augusti 1789, två dagar efter att det första utkastet till Bill of Rights hade lagts fram. Elfte artikeln lydde:

Det fria kommunicerandet av tankar och åsikter är en av människans dyrbaraste rättigheter; varje medborgare må därför tala, skriva och fritt trycka, men svara för de missbruk av denna frihet som slås fast av lagen.

Reservationen i den sista bisatsen återspeglade en princip som förfäktats av några av seklets mest inflytelserika statsvetare, engelsmannen John Locke (1632–1704) och fransmannen Charles­Louis de Secondat de Montesquieu (1689–1755). Den senare hade den mest kärnfulla formuleringen: ”Frihet är rätten att göra allt som lagarna tillåter.”

Satsen hade sitt ursprung i naturrätten och gav uttryck åt det det som brukar kallas legalitetsprincipen, två betydelsefulla begrepp i sammanhanget.

Naturrätten – en medfödd rättskänsla

Naturrätten var ett rättsfilosofiskt system som fick mycket stor betydelse i västvärlden under 1600­ och 1700­talet. Det fullföljde och utvecklade föreställningar som funnits bland jurister i antikens Rom. Enligt dem fanns en gudomlig rättvisa som var oåtkomlig för det mänskliga förnuftet, men som avspeglades i en medfödd rättskänsla. Detta medfödda, eller ”naturliga”, rättstänkande var gemensamt för alla folk och förbjöd sådant som mord, stöld och blodsförbindelser inom vissa släktled. Med grund i dessa naturliga lagar utformade varje folk sina samhälleliga lagar med hänsyn till lokala behov och sedvänjor.

Sådana grundläggande likheter och regionala skillnader mellan olika rättssystem mötte romarna i rikt mått när de byggde sitt imperium.

I naturrätten utvecklades tanken att människan ursprungligen hade levt i ett laglöst urtillstånd, ett allas krig mot alla. För att värna liv och egendom slöt sig människor samman och antog gemensamma rättsbestämmelser. Därmed ingicks ett samhällskontrakt som band efterföljande generationer. Alternativet till den lagbundna frihet som Locke och Montesquieu talade om var alltså å ena sidan ett rättslöst naturtillstånd, å andra sidan en despoti, där lagarna formulerades godtyckligt av en tyrann. Bägge scenarierna levde i praktiken i färskt minne efter 1600­talets många krig och kungliga envälden.

Legalitetsprincipen

Legalitetsprincipen var den allt mer professionaliserade juridikens svar på äldre godtyckliga rättsordningar, som styrdes av känslor, opinioner och föregivet sunt förnuft.

Om något uppfattades som brottsligt kunde domstolen utdöma straff även om det saknades preciserat lagrum. För legalitetsprincipen rådde i stället grundsatsen nullum crimen sine lege, inget brott utan lag. Om brottet inte definierats i rättsliga stadgar kunde det inte åtalas och lagar kunde inte ha retroaktiv verkan.
De tankar som utvecklades inom naturrätten genomsyrar västvärldens moderna rättsmedvetande på ett både principiellt och praktiskt plan. Det kan därför vara svårt att föreställa sig en förmodern tankevärld där inget av detta var självklart, men det var i denna brytningstid mellan nytt och gammalt som den framåtsyftande svenska tryckfrihetsförordningen kom till.

Storbritannien föregångare

Det fanns förvisso förebilder för den svenska förordningen, länder där man hade en förhållandevis vidsträckt tryckfrihet. Främst bland dem var Storbritannien, där förhandscensuren upphörde 1695. Följden blev det mest frispråkiga debattklimatet i Europa. En annan konsekvens var att Storbritannien införde Europas första upphovsrättslagsstiftning 1709. Censuren hade här som i andra länder nämligen inte enbart, kanske inte ens primärt, sysslat med politisk och religiös kontroll. Den hade också sysslat med kvalitetskontroll och bevakat boktryckares och författares ekonomiska intressen. När censuren avskaffades var det med hänvisning till att den inskränkte grundläggande medborgerliga rättigheter. Men det var inte yttrandefriheten som hotades, utan boktryckarnas ekonomiska friheter.

Antalet brittiska dagstidningar växte kraftigt under 1700­talet och bokutgivningen var omfattande. Filosofen David Hume publicerade 1741 ett berömt lovtal över den anmärkningsvärt fria engelska pressen, men någon fullständig frihet var det inte fråga om.

Tryckare kunde åtalas för sådant som ansågs blasfemiskt, upproriskt eller osedligt och gränserna var många gånger otydliga. Det var inte tillåtet att rapportera om förhandlingar i parlamentet, men förbudet överträddes regelbundet. Huruvida sådana rapporter lagfördes eller inte berodde ofta på vinklingen i förhållande till det regerande partiet. Skribenter försökte kringgå förbudet genom att beskriva politiska rådslag i fiktiva länder. Frånvaron av censur hade således en försåtlig baksida: skrifter som inte hade godkänts för tryckning I naturrätten utvecklades tanken att människan ursprungligen hade levt i ett De tankar som utvecklades inom naturrätten genomsyrar västvärldens moderna Antalet brittiska dagstidningar växte kraftigt under 1700­talet och bokutgivningen var heller aldrig skyddade mot åtal. Gränserna för yttrandefriheten sattes genom en vag och inte sällan godtycklig praxis.

Nederländerna sågs som ”frihetens fyrbåk”

Även Förenade Nederländerna hade en relativt stor tryckfrihet, som skapade Europas största förlagsnäring. Bidragande var den merkantila kulturen, den religiösa mångfalden och svårigheterna att upprätthålla en effektiv censur. Nederländerna var sammansatt av sju självstyrande provinser som energiskt bevakade sitt oberoende mot varandra och mot Generalstaterna, de gemensamma riksständerna. Om en bok förbjöds i en provins tog författaren enkelt sitt manuskript till en tryckare i någon annan provins. Ett förbud på annan ort kunde då rentav underlätta marknadsföringen. Men Nederländernas rykte som en frihetens fyrbåk beror främst på att dess boktryckare gärna förlade skrifter som inte kunde tryckas någon annanstans i Europa. Med fiktiva förlagsorter angivna på titelsidan smugglades de sedan ut över kontinenten och bidrog till att underhålla upplysningstidens litterära landskap med provokativa tankar.

Fredrik den store utövade sträng kontroll

Situationen i det politiskt splittrade tyskromerska riket var på flera sätt snarlik, men tillfälligheterna spelade här större roll och det utvecklades aldrig samma livaktiga tryckeriverksamhet som i Nederländerna. En upplyst despot som Fredrik den store i Preussen bekände sig exempelvis till tryckfrihet som princip men utövade i realiteten sträng kontroll över böcker och tidningar i sina länder. Men i religiösa frågor tillät han en för tiden mycket stor frispråkighet eftersom han själv var ateist.

Pluralism och republikanism

Gemensamt för de länder som nämnts – Förenta staterna, det revolutionära Frankrike, Storbritannien, Nederländerna – är att de hade porösa politiska system. De var decentraliserade eller republikanska i 1700­talets mening, det vill säga hade någon form av folkrepresentation som balanserade centralmakten. I monolitiska och autokratiska stater byggde makten på auktoritet och inte på samtycke, vilket gav litet utrymme åt en fri opinionsbildning. Det enväldiga Danmark är undantaget som bekräftar regeln. Det var det andra land efter Sverige som utropade tryckfrihet, vilket inträffade 1770. Beslutet tillkom närmast av en historisk slump och helt utan förberedelser. Självhärskaren Kristian VII var psykiskt sjuk och under halvtannat år kom statens öden att styras av dennes livläkare, den radikale tyske upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee. Han hyste höga ideal och trodde att ordets frihet skulle leda till folkets myndigblivelse, men han fick bita i besvikelsens bittra frukt när allmänheten inte ansågs svara upp till det förtroende han visat den. I stället för att diskutera ekonomiska reformer och statens utveckling publicerades skvaller om Struensees förhållande med drottningen och andra snaskigheter. Efter ett års experimenterande började han själv inskränka den tidigare obegränsade tryckfriheten, och sedan han störtats och avrättats i början av 1772 återinfördes den strikta kontrollen (dock inte omedelbart med hjälp av förhandscensur).

Långa förberedelser i Sverige

I Sverige infördes tryckfriheten tvärtom efter långa förberedelser. Efter Karl XII:s död störtades enväldet och statsskicket övergick till det som brukar kallas en republikansk monarki. Makten överfördes från kungen till riksrådet och riksdagen, som var uppdelad i fyra stånd, och med tiden utvecklades två partier som växlade vid makten: hattar och mössor. Epoken kallades redan i samtiden för frihetstiden. Benämningen var uppfordrande och det fanns ett stort och ökande stöd för principer som rättsäkerhet, pacifism och yttrandefrihet. När tryckfrihetsförordningen antogs vid riksdagen 1765–1766 hade frågan debatterats i över tre decennier.

Ett tidigt förslag på censurens avskaffande framfördes av kanslitjänstemannen Henning Adolf Gyllenborg på 1738–1739 års riksdag. ”Att var och en medborgare”, skrev han, ”utan tvång och uppsyningsman får lägga sina tankar under det allmännas fria omdöme, det bortjagar det barbariska mörkret i ett land, det främjar tävlingen mellan vittra pennor, varigenom sanningen allt mer och mer uppblänker, och det hjälper ett fritt folk till att känna sig själv, sin styrka och sina svagheter.” Om någon missbrukar denna frihet, fortsatte han, och smädar ”regering, religion eller goda seder, så kan ju densamma straffas efter lag”. Det var den modell som redan hade etablerats i Storbritannien.

Liknande tankar hade skriftställaren Anders Bachmanson, senare adlad Nordencrantz. Han översatte en text från engelska vilken han kunde trycka först nära fyra decennier senare under talande titel: Tankar, om friheten i tryck, samt dess nytta och skada; hwilke år 1730 blifwit öfwersatte ifrån den engelska periodiska skriften, kallad Craftsman; men ej kunnat til trycket befordras, förrän riksens högloflige ständer dertil banat wägen fri, med förordningen af den 2 dec. 1766. Under åren däremellan hade han i åtskilliga skrifter gjort sig känd som den kanske mest enträgne tryckfrihetsförespråkaren, men han var långtifrån ensam. Bland andra som banade väg kan nämnas Johan Fredrik Kryger, Anders Schönberg, Peter Forsskål och inte minst bokcensorn Niklas von Oelreich själv, som gjorde allt mer toleranta bedömningar.

Tankar om den borgerliga friheten

Filosofen, orientalisten och naturalhistorikern Peter Forsskåls pamflett Tankar om borgerliga friheten (1759) har blivit en symbol för tryckfrihetskampen. Den är mest känd för kravet på tryckfrihet, men den pläderade för stärkta civila rättigheter i allmänhet.

Skriften hade godkänts av Oelreich, men förbjöds av dennes arbetsgivare Kanslikollegium, inte så mycket för innehållet som för skrivsättet. Forsskål menade att han inte hade skrivit något som inte sagts förut, men kollegiet invände att det då skett i tjocka böcker som endast de lärde tog sig igenom. Forsskåls reformprogram bestod däremot av 20 korta paragrafer på blott sex sidor. En sådan pamflett kunde läsas av vem som helst och ansågs därför omstörtande.

Riksdagen 1765–1766

Forsskål gick i frivillig landsflykt men fortsatte att följa tryckfrihetsfrågans utveckling i hemlandet. På riksdagen 1760–1762 togs den för första gången upp till seriös behandling av ständerna, men ärendet hann inte beredas färdigt. Det stod däremot klart att det skulle bli en huvudfråga vid nästföljande riksdag, som inleddes i januari 1765. För första gången på tjugofem år skiftade nu partimajoriteten och mössorna övertog regeringsmakten från hattarna. Man tillsatte en stor lagutredning, kallad stora deputationen, för att komma till rätta med de maktmissbruk som man ansåg hade präglat det föregående kvartsseklet.

Deputationens tredje utskott, som bestod av sex adelsmän och tre ledamöter vardera från präste­, borgar­ och bondeståndet, fick i uppdrag att förbereda en skälig tryckfrihet.

Censorn Niclas von Oelreich var adjungerad ledamot. Den österbottniske kaplanen Anders Chydenius tillskrivs ofta äran för tryckfrihetsförordningen. Han var utan tvekan en drivande kraft i utskottets arbete, men den färdiga förordningen är frukten av kollektiva Ett tidigt förslag på censurens avskaffande framfördes av kanslitjänstemannen Liknande tankar hade skriftställaren Anders Bachmanson, senare adlad insatser.

Utskottet arbetade omsorgsfullt och vid ett tjugotal möten nagelfors både inhemsk och utländsk praxis på området. Förslagen förankrades stegvis i stora deputationen och den 7 augusti kunde den rösta igenom ett färdigt förslag, som bekräftades i de fyra ståndens plena under oktober månad. Nya lagar behövde stadfästas genom kungens signatur, vilket skedde den 2 december, som alltså är tryckfrihetsförordningens officiella födelsedag. Det signerade originaldokumentet är kuriöst nog inte bevarat; på Riksarkivet finns enbart en avskrift utan namnteckning.

Tryckfriheten gav skjuts åt det offentliga samtalet

Tryckfrihetsförordningen intensifierade det offentliga samtalet markant, just så som hade avsetts. Mängden trycksaker i politiska ämnen ökade explosionsartat och gav skjuts åt allt mer radikala förslag. Mössorna inledde ett intensivt reformprogram i avsikt att förbättra landets ekonomi och effektivisera riksstyret. En betydande del av den debatten kom att handla om civila rättigheter och allas likhet inför lagen. Adelsprivilegierna angreps från många håll och började urholkas bit för bit genom successiva förändringar. Denna våg av reformer fick ett hastigt slut i och med Gustav III:s statskupp i augusti 1772, som gjorde slut på partipolitiken och återinförde den starka kungamakten.

Tryckfrihetsförordningen inför eftervärlden

Det unika med 1766 års tryckfrihetsförordning var inte i första hand att den politiska opinionsbildningen släpptes fri. Ett liknande debattklimat fanns, som berörts, redan i Storbritannien. Unikt var däremot offentlighetsprincipen och den strikta anslutningen till legalitetsprincipen. Genom 1766 års tryckfrihetsförordning fick medborgarna rätt att granska politiska protokoll och myndighetshandlingar. Att öka transparensen i riksstyret var förordningens huvudsyfte – tryckfriheten var bara ett medel att nyttiggöra denna insyn. Unikt var också att tryckfrihetens omfattning tydligt definierades. Det fanns begränsningar i vad som fick sägas rörande statsskicket, kungahuset och religionen liksom förbehåll för ärekränkande och osedliga skrifter. Men allt som inte på detta sätt uttryckligen undantogs var fritt att trycka. En sådan preciserad lag var något som Storbritanniens boktryckare länge hade saknat och en brittisk lösning underkändes därför uttryckligen av tredje utskottet. Först 1771 blev det för övrigt möjligt att trycka protokoll från det brittiska parlamentet, men återigen var det ingen fastställd rättighet utan endast en praxisförändring i domstolarna. Och till skillnad från i Sverige omfattades inte regeringens protokoll av denna frihet.

Offentlighetsprincipen bestående

Offentlighetsprincipen har trots upp­ och nergångar i omfattning blivit bestående. En annan rest från 1766 års tryckfrihetsförordning är den ansvarige utgivaren, en innovativ lösning på ansvarighetsfrågan i tryckfrihetsmål. Uppslaget kom från Chydenius och avsikten var att införa någon form av besinnande mekanism mellan det omedelbart tänkta och det offentliggjorda – ett slags institutionaliserad second opinion, om man så vill.

Sådan eftertänksamhet är ju något som ofta saknas i samtalsklimatet på nätet. anförde då han upphävde det fria ordet med en ny och ”rättad” tryckfrihetsförordning från april 1774. I praktiken hade opinionsbildningen redan kvävts i och med statskuppen, men genom att ”förnya” tryckfrihetsförordningen ville kungen framstå som reformsinnad. Hans Utskottet arbetade omsorgsfullt och vid ett tjugotal möten nagelfors både Just den oanständiga tonen i det offentliga samtalet var det motiv som Gustav III redigeringar ändrade emellertid förordningens hela innebörd och de tydliga regler som fanns i den tidigare lagen ersattes av kunglig egenmäktighet. Effekten på det offentliga samtalet blev den önskade och Gustav III satte munkavle på oppositionen. Lugnet var som bekant bedrägligt och kungen fick ett våldsamt slut, men medborgarnas kamp att återerövra det fria ordet blev lång. Nya tryckfrihetsförordningar utfärdades 1792, 1810 och 1812, men först med den så kallade indragningsmaktens avskaffande 1844 var man tillbaka på 1760­talets nivå.

Villkorad grundlag

Under andra världskriget visade samlingsregeringen att även grundlagsbestämmelser kan villkoras och denna erfarenhet låg bakom utformningen av Sveriges nuvarande tryckfrihetsförordning från 1949. Men en lag är aldrig starkare än sin tillämpning och situationen blir inte enklare av att det i och med EU­inträdet råder överstatlighet på tryckfrihetens område. Till det kommer de nya medierna, som inte bara innebär möjligheter utan också utmaningar för det fria ordet. Skälen att bilda sig om och diskutera den historiska och nuvarande utvecklingen är alltså många under Tryckfrihetsåret 2016.

Jonas Nordin Docent i historia och handläggare vid Kungl. biblioteket. Nordin är projektledare för KBs aktiviteter under Tryckfrihetsåret 2016 och redaktör för webbplatsen frittord250.se.


Tipsa en vän     Skriv ut



Sommarens Öppna Dörrar

Öppna dörrar till författarhem och litterära miljöer


Parnass bjuder på sommarbilaga med guide till utflyktsmål i hela Sverige!


Ladda ner guiden här!

Läs mer
Release på Stadsbiblioteket

Många kom för att lyssna på deckartema

Det fina vårvädret var inget hinder för publiken att strömma in till...

Läs mer
Innehåll i Parnass 2 2017

Från Stieg Trenter till Stieg Larsson

I sommarens nummer av Parnass gör vi ett svep genom den svenska deckarens historia från...

Läs mer
Nytt nummer av Parnass ute 1 juni

Deckare är temat för årets sommarnummer av Parnass.

 

Författaren Arne Dahl, Frank Hellersällskapet och Deckarakademins Ulf Durling medverkar...

Läs mer
Seminarium den 23 april

Världsbokdagen firades med en dag om landsbygdslitteratur

Den 23 april bjöds det in till föreläsning, författarsamtal och...

Läs mer
Artikel om Helga Henschen och Sara Lidman

Medkänslans poetik och politik

Den 22 mars berättade litteraturprofessor Birgitta Holm om Sara Lidman och Helga Henschen vid...

Läs mer
Sara Lidman

Saras egna ord om sviten Jernbanan

I Sara Lidmanarkivet har man hittat ett dokument där Sara Lidman själv berättar om...

Läs mer
Nr 1 2017

Parnass nr 1 2017 - tema Sara Lidman  


Innehåll

Blogg om kulturtidskrifter

Parnass ger mersmak

Den 16 mars lanserade historiken Bo Eriksson sin blogg om kulturtidskrifter och vetenskapliga...

Läs mer
Mest lästa
« Föreg. Nästa »


PARNASS, DELS Tidskrifter AB
Ansvarig utgivare:   Catharina Söderbergh
Webmaster:   Åsa Söderbergh
Redaktion:   Margareta , Catharina